Jag är genomblöt, har cyklat tre mil i regn och 4 grader. Jag har nära 4 mil kvar till landet och en varm dusch. Så jag längtar. Är för tunt klädd och fryser lite överallt och allra mest om händerna, jävla skitjacka den skulle ju vara vattentät, men läcker som ett såll. Får ta i lite extra så jag kan hålla värmen tänker jag. Men har svårt att komma upp i ens 130 puls och är lite allmänt seg efter nära 50 mil cykling på en vecka. Kämpa! Nu är det bara drygt 2 mil kvar men när jag svänger söderut efter Erikssund bort mot Bro kommer motvinden. Inte vad jag behöver, men det finns på något märkligt sätt en slags charm i vissa misärpass. I alla fall vill jag inbilla mig det och sliter på. Det är såna här pass som är karaktärsdanande. Det som inte dödar dig härdar dig. Duschen, varma kläder och mat kommer allt närmare. Nylagd asfalt sista milen från Bro till Smidö skänker lite glädje och jag orkar hålla farten någorlunda. Framme, lycka att se barnen och Kajsa, svärmor & svärfar som vi firar att han fyller 84 nu i veckan. Tinar upp med en lång varmdusch, får två hamburgare med bröd, en öl följt av kaffe, kaka och godis. Lägger mig på soffan under en varm filt. Alice min 15 åriga dotter.spelar piano och sjunger "Det kommer aldrig va över för mig" för morfar och mig. Livet på en pinne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar