Det går några minuter. Lite spänd stämning. Roger har inte kört banan. Säger att han är nervös och undrar varför han utsätter sig för det här? Ja varför gör vi det här? Ja säger jag, det är väl för att det är skönt efter kanske? Det börjar torna upp sig mörka moln som syns på bilden. Nej inte börja regna nu hinner jag tänka innan de första dropparna träffar min hjälm och visir. Är det något jag inte vill cykla GP lopp så är det i regn. Jag har känt nu sista året efter mina olyckor som skett i halka att det knyter sig när det blir blött. Jag spänner mig, vågar inte lita på underlaget. Blir dålig teknisk och då är ett snabbt GP lopp på en motorbana där man måste våga luta cykeln ordentligt i högfartskurvor inget drömscenario. Jag har ju kunnat cykla fort här på Arlanda har t om KOM fortfarande på varvet från 2014 då jag kom 6 i elitklass. Men det var då utan regn och innan ödesdigra vurpor.
Starten går, regnet tilltar. Full koncentration på att hitta linjerna i banan. Det är fin asfalt och inte genomblött annat än på ett parti längst bort på varvet. Jag förstår rent logiskt med vänster hjärnhalva att det finns tillräckligt grepp. Jag ser ju alla andra ta kurvorna bra. Gör likadant tänker jag, men ändå spänner jag mig och blir obekväm i de många svängarna. Känslorna från den högra hjärnhalvan tar över. Jag tappar många positioner varje varv i regnet som håller i sig första 6-7 varven av 10 på det 2.4 km långa varvet. Varje gång på långa målrakan sprintar jag tillbaka mot plats 10-15 för att sen tappa igen som en jojo upp och ner genom fältet.
Efter 4 varv är högra hjärnhalvan på väg att vinna. Nej tusan jag bryter. Tänker inte åka omkring här och vara rädd. Vänster halva kontrar, kom igen nu! Jag ser ju att de andra kan alltså måste jag också kunna. Men det är inte lätt när man halkat av en såphal väg i bergen på Mallorca och satt hela vänstersidan stumt in en bergvägg i hög fart och brutit 11 ben och punkterat lungan för ett år sedan. Det blir inte lättare av att jag 7 månader innan det bröt höften i en såphal tunnel full med lera. Jag förstår logiskt att den här vägen inte är lika hal. Men känslorna och rädslan i höger hjärnhalva ger sig inte så lätt.
Det går ändå ett par varv till och nu är det bara tre kvar. Är inte trött och kroppen känns i övrigt bra och jag har inga problem att återta position på målrakan varje varv. Vänster halva med hjälp av tävlingsdjävulen börjar få vittring. Ok se till
att ta dig upp topp 10-15 innan sista kurvan och målrakan. Rätt vad det är är jag där. Farten byggs upp inför spurten. Jag har den "omöjlige" spurtfantomen Torbjörn De Jager ett hjul framför mig. Han drar igång. Jag missar tyvärr hans hjul då killen bakom också blir akterseglad. Jag går ut ensam till höger. Det är sida med, det kan gå. Jag får bra fart. Torbjörn till vänster om mig förstås likaså, vi kör om fältet. Jag är inom räckhåll på Torbjörn bara några meter kvar nu men tar inget mer. Benen brinner upp istället och jag känner att det går inte sista 50. Urstarke Krister Bergström H 60 har gått med på mitt hjul och går om sista 25 m. Krister! Vilken atlet förutom Sveriges bästa H 60 cyklist har han 5 FEM fattar ni VM guld i segling back in the days. Krister är också med i vårt VR sub 7 gäng och kan ta ett hjul som få andra.
Jag kommer ändå bra nöjd in som trea och 2:a i H 50 klassen. En pallplats till
I cupen och en tredje plats totalt inför dagens avslutande linje på Markimvarvet 2 x 31 km. Framför allt är jag väldigt glad att jag kunde hantera situationen utan att panika och tappa det helt idag i regnet.
Idag finns det ingen rädsla i kroppen. Det är fint soligt väder och det är min hemmaplan. Få har cyklat Markimvarvet lika många gånger de senaste 4-5 åren och jag har nog aldrig gjort ett dåligt race där. Idag ska det bli kul att cykla,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar