En spontan och ostruktererad träning - Kan det fungera?

Jag skrev inlägget nedan på Cyklotekets fb sida igår om den träningsstrategi jag använt i år. Kanske kan ge lite inspiration och cykelglädje till någon i en tid av annars mycket struktur  planering och ”måsten” på många plan. Det spontana och glädjefyllda blir ofta det bästa valet och kan nog ge väl så bra resultat. Trevlig helg!

Jag är ny I CRT och ser verkligen fram mot att få tävla med det här gänget nästa år. I en klubb med många av landets ledande masterscyklister som jag tävlat mot och haft många hårda bataljer med. Jag har också haft förmånen att få lära känna flera av dem som inte bara mycket seriösa och strukturerade idrottsmän. Utan framför allt som väldigt ödmjuka och trevliga cyklister, och än mer så som människor och det är mycket därför jag nu är med i CRT.

I det här inlägget tänkte jag skriva om en träningsmetod jag använt med relativ stor framgång under 2017. Den går på ett sätt stick i stäv med många ur det här teamet vad gäller strategi, personlighet och träningsstil. Nämligen en strategi som går ut på att just inte ha någon strategi. ”Let your body decide where you want to go - High or Low Fast or Slow”. Jag är inte helt säker på om Ola Salo och The Ark skrev den textraden med primär tanke på hårt cykeltränande? Men jag tycker inte det kan uttryckas bättre och den symboliserar på pricken min träningsstrategi under hela 2017. Jag har inte haft ett enda träningspass detaljerat förberett på hur och vad jag ska göra under passet. Jag har ofta haft en idé om målsättningen och utförandet men ofta tillåtit mig att avvika från den idén i stundens ingivelse. Låta min kropp bestämma om jag ska cykla ”high or low fast or slow”. Det har givit mig en väldig cykelglädje i år. Inga måsten. Gasa på hårt när huvud och kropp vill. Ta det lugnare och njuta av natur när humöret är så och någonstans däremellan ganska ofta i den zon 3-4 och träningsbelastning som så många avråder från och kallar mellanmjölk. Nu är jag ingen större fan av vare sig mjölk eller medelvägar i livet, men just vad gäller träningseffekt på halvhårda ca 3-4 timmars pass i jämnt snabbt tempo så verkar min kropp svara väldigt bra på det. Jag tycker dessutom att det är bland det roligaste som finns. Att kunna cykla snabbare och snabbare, med lite kraftreserv kvar utan att det gör för ont vare sig psykiskt eller fysiskt. Jag mitt huvud min kropp, cykeln, vägen och naturen i perfekt harmoni. Det är min meditation. Jag är också fast övertygad om att de här lite längre 12-15 mila solorundorna som jag ganska ofta gör i snabbt tempo gjort mig mycket tåligare i långa lopp. Tyvärr får jag sällan nytta av det i linjelopp då de oftast är lite för korta i min smak. Men jag har tydligt känt en relativ styrka på de långa träningspassen inför Vätternrundan och inte minst under själva Vätternrundan som vi i år mestadels med ett ”gubbgäng” klarade på fina 6.52.

Intervaller gör jag ofta naturligt med så kallad fartlek på en vägträcka som passar eller när andan faller på. Cykling blir väldigt roligt då. Att trycka på allt vad kroppen kan i hög fart när man är sugen på att bli trött. Motsatsen, få saker kan vara så betungande psykiskt som att ”fel dag” veta eller känna idag har jag 4 x 8 minuter >90%. Ååhh hur fan ska det här gå? Jag får ångest, jag vill inte! Däremot rätt dag blir den där 8 minutersintervallen > 90% av max kanske istället blir 20 eller 30 minuter lång när jag får feeling och kroppen vill.

Jag har sedan jag började cykelträna 2010 i 43 års åldern provat det mesta, detaljerade träningsprogram av olika sort. 2016 hade jag Magnus Bäckstedt som tränare mellan några sällsynt tuffa skador tränade jag efter Magnus idéer och de var verkligen värda att lyssna på och praktisera. Har man vunnit Paris Roubaix och varit Sveriges framgångsrikaste cyklist i modern tid så vet man en hel del kring träning och vad som fungerar. Magnus träningspass innehåll mycket variation och det tror jag stenhårt på. Både vad gäller intensitet och periodisering mellan lugnare och hårdare belastning. Men i samband med återhämtning efter 11 brutna ben och en punkterad lunga efter en dust med en bergvägg på Mallorca våren 2016 så kände jag att nu vill jag cykla och komma tillbaka med bara cykelglädje som huvudfokus. Jag slutade logga träningspass och föra dagbok på Funbeat som jag gjort i alla år. Jag använder fortfarande (och gillar) Strava där jag kan se hur mycket jag cyklat, vart och hur fort. Sen kan jag ju inte förneka att det är roligt att tävla eller utmana ett eller annat KOM segment ibland. Men jag följer inget schema. På det viset har jag fortsatt hela det här året och faktum är att cykling har aldrig varit så roligt för mig som i år. Jag har fått vara skadefri, inte en vurpa, det ni. Jag har cyklat fortare än någonsin tidigare både på träning och tävling snart 51 år ung. Rätt grym tillfredställelse att fortfarande kunna utvecklas, inte minst efter min svåra skador. Jag har tränat ungefär i mil som tidigare år, kanske något mindre. I år 1100 mil utemil på Strava mars-november (började i mars efter operation i januari och borttag av 250 gram metall i höften tack gode gud för det..). När Eddy Merckx fick frågan på hur man skulle träna för att bli bra svarade han: Ride Lots! Det kanske inte är så mycket svårare än så?

Jag kommer kanske fortsätta ett tag till utan någon större struktur eller planering, men det är inte alls omöjligt att jag blir sugen på ett detaljerat block eller en mer strukturerad träningsperiod. Ett exempel på det gjorde jag i januari i år 3 veckor innan min operation körde jag bara 4x4 på 90-93% av max på min Monark ca varannan dag för att se vad som hände? Ett experiment och en udda lite längre specifik hård belastning som gav bra träningssvar. Ju mer åren gått och ju mer jag lärt mig i teorin kring träning desto mer inser jag att teori, praktik och anpassningar är skilda saker. Även om man i grunden blir bra på det man tränar så är det som Forrest Gump sa där när han satt på bänken ”Life is like a box of chocolate - You never know what you gonna get”. Och det är väl samtidigt det som är tjusningen med både cykel och livet i övrigt. Har man roligt utvecklas man och lär sig saker. Med en positiv inställning kan man slå världen med häpnad (eller med ett järnrör som Socker Conny sa:-). Det är inte alltid roligt eller lätt och det ska det inte heller vara. Vore det lätt skulle alla klara det.. Men som jag brukar säga: Allt blir bra till slut och är det inte bra så är det inte slut. I bästa fall kanske de här raderna kan inspirera dig till att våga lita på och lyssna lite mer på din kropp ibland. Let your body decide where you want to go - High or Low Fast or Slow!