Eländet växer. I sviterna av dopingskandalen på skid VM i Seefeld har nu även den Österrikiske proffscyklisten Georg Preidler erkänt doping och delaktighet i det stora nätverket kring den tyske idrottsläkaren som de tog på bar gärning i hotellet nu på VM. Läkaren verkar haft ett stort "stall" av atleter i olika sporter knutna till sig. Fler atleter där ute med sviktande nattsömn nu gissar jag?
Georg Preidlers tur nu vid skampålen. Annars en habil cyklist (eller var han det pga dopingen kanske? :-( han kom 16 på OS tempot i Rio och var till vardags proffs i FDJ. Slut på det nu..
https://www.svt.se/sport/dopning/nytt-dopningserkannande-det-storsta-misstaget-i-mitt-liv
Väldigt tragiskt var det också att se videon på Max Hauke landslagsåkare i Österrike sitta på hemma VM med nålen i armen med blodet från blodpåsen droppande in i kroppen samtidigt som Polizei rusar in på razzian och som om hans personliga tragedi inte var nog utan till råga på allt börjar filma hans livs värsta stund. Man kan riktigt känna hans tankar "Verdammt mein leben is vorbei". Som man bäddar får man ligga gissar jag och det är ju svårt att känna någon större sympati med Max där han sitter som en rädd hund,. Samtidigt ser han så nedslagen och förstörd ut att man nästan inte kan låta bli. Tänk er motsvarande situation hända i Sverige. På ett hemma VM om det hade varit Calle Halvarsson (fast det fattar ju vem som helst att han inte kan vara dopad så dålig han är:-) Nej det var taskigt mot Calle han kom faktiskt 6 igår på 5 milen, det var strongt gjort ändå efter hans debacel nu på många fronter. Eller hemska tanke Charlotte Kalla, Stina och Frida i ett hotellrum och blir tagna på bar gärning. Tänk er vilken syn? Det hade ju varit slutet för svensk idrott om det skulle hända. Men risken att det skulle hända är väl nästan ännu mindre än en reaktorolycka i Harrisburg. Så osannolik att den egentligen inte kan hända, ändå hände det i Harrisburg..
En sak jag ofta stört mig på är att jag sällan eller aldrig hört någon ställa frågan till experter om det ens är möjligt att vinna ren i styrke och konditionssporter? När dessa experter ofta svarar att man kan bli upp till 10% bättre med kraftfull doping som blod och steroider / hormoner. Senast Arne Ljungkvist på tv häromdagen. Då tänker jag och säkert många med mig om man nu kan bli säg 5-10% bättre och de flesta i eliten tränar relativt lika. Det är mycket små marginaler mellan medalj och en 10 plats. Långt mycket mindre än 5%. Hur ska då en odopad toppatlet kunna slå en dopad toppatlet? Borde ju vara omöjligt. Med den logiken och när det åker dit idrottare som nu och lite kontinuerligt så får inte jag ihop matematiken. Eftersom många av de som åkt dit inte tillhör de allra största namnen trots dopingen. Betyder det att alla som är före dem i resultatlistan också är dopade? Tänker man logiskt är det ju nästan bara den slutsatsen man kan dra. Eller är de dopade som åker dit så långt efter att inte ens den extrema förbättring fusket tar dem högst upp (Veerpalu tog ju iofs flera guld med fusk)? Känns ju inte heller så sannolikt. Helt klart lurigt det här. En del av mig säger inte en chans att yppersta eliten kan vinna rena mot fuskare. Kolla tex Marathon där hundratals Kenyaner och Etiopier springer strömlopp under 2.08 eller bättre. Mängder av avslöjanden har pekat på en starkt utvecklat kultur av bloddoping i elitlöparkulturen i dessa länder. Hur ska någon ren kunna matcha det? När t ex Vladimir Smirnov och Mika Mylläle var dopade och hade blodvärden upp i himlen i början av 2000 talet. Ändå vann de inte allt utan Dähli och flera andra norrmän var t om oftast före. Hur var det möjligt om de var rena?
Nej jag tror att den enda rätta vägen är att kriminalisera medveten doping hårt som nu gjorts i vissa länder. Riskerar man inte bara heder, ära och karriär utan även rättsliga påföljder och riktiga fängelsestraff då är det nog både en och två av dagens fuskare som skulle omvärdera sina prioriteringar och val. Kunde Singapore bli av med nästan all kriminalitet med en stenhård nolltolerans borde idrottsvärlden kunna ta sig en bit på vägen med samma strategi. Skrev några inlägg om det här redan i januari 2013 i samband med Lanceaffären och andra dopingavslöjanden. http://jblifecycling.blogspot.com/2013/01/gor-som-i-singapore-med-framtida-dopare.html
Ja debatten lär fortsätta.. Jag får ju ibland själv frågan om jag har dopat mig och eftersom jag söker efter utveckling och glädjande även fått den till nya högsta nivåer som 52 åring så är det ju kanske till viss del förståeligt att någon skulle kunna undra? Har inte tänkt i de banorna förut men när jag och några lagkamrater blev dopingtestade på Arlanda förra våren av en ditsänd dopingpatrull förstod jag att det rimligen existerat någon form av misstanke. Verkligen toppen då att vi kunde visa att vi är rena gubbcyklister. Jag menar någon måtta får det väl ändå vara. Skulle ju vara bra patetiskt att dopa sig som +50 för att tävla i cykel och försöka lura sig själv. Nej med en schysst motivation, en positiv inställning, någorlunda hälsosamt leverne och en hel del träning och vårt egenutvecklade CELLEXIR förstås kan jag meddela att det i alla fall går att bli bättre på ren väg trots många års bra föregående bra träning ända upp över 52. Igår körde jag efter en lugn timme framför Kurne Bryssel Kurne som avslut en stenhård 8 min intervall med pr på Wattbike 382 w och 5.25 w/ kg och förra veckan nytt pr kraftrekord på 10 solomil ute med 309 w och 4.2 w/kg över 2 h 40 min. Och det skänker i alla fall mig bra mycket mer tillfredsställelse än vad ev ännu högre siffror med hjälp av fusk någonsin skulle göra. Allt går och går det inte så går det ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar