Cykling och livet ett lotteri

Läser här med sorg om att ännu en cyklist tragiskt förolyckats.Denna gång nedmejad av en hög mopedist. Det är så ledsamt med dessa olyckor och det är dessvärre helt tydligt att det finns så mycket puckon därute i trafiken så det räcker inte att uppträda "säkert" själv. Tänker fortfarande ibland på Pontus Schultz som så utan motstycke tragiskt körde ihjäl sig på sista etappen i ett cykellopp för en tid sedan på väg till sin egen 40 års fest med familj o vänner som samlats i Nice. Det kunde lika gärna varit jag. Det har också varit nära ett antal gånger. Senast i måndags höll jag på att bli nedmejad av en lastbil som svängde höger på sveavägen när jag låg innanför. Det var en dec tillgodo att jag kunde spurta före. Ligg ALDRIG innanför en hög bil, buss eller lastbil. Nästan alltid i högersväng av dom som citydödsfallen sker.

Dom säger att katten har nio liv, vet inte hur många jag har kvar men sannolikt har jag förbrukat merparten. Förra sommaren kom jag på pendling i hög fart där det stod nattparkerade lastbilar, i ca 40 km när jag är 5 meter framför dörren på förarsidan öppnas den rakt ut från en nedsläckt bil. Hann inte göra något annat än att slänga mig ner och ducka och åker mirakulöst under dörren, ramlar inte ens. En hundradel senare och jag hade suttit som en död fluga i dörren. Jag har blivit träffad av blixten, gått genom isen, haft hjärtstillestånd och nära att förblöda. varit svårt höjdsjuk i Nepal på 5500 m höjd. Vaknat till liv mitt i natten i havet under ström packad på Koh Samui på det glada 90 talet. Det har varit så många close calls så hälften vore för mycket. Vad gör man då? Snöar in på cykling, den kanske farligaste sporten av dom alla? Är absolut ingen adrenalinjunkie men det är bara att erkänna farten och frihetskänslan i cykling har fått mig fast. I år var debutsäsong med tävlingar. Klarat mig helt utan vurpor på knappa 10 tävlingar jag kört. Det har däremot smällt rejält ett antal gånger bredvid mig i klungan. Ni som inte hört det, när grafithjul och ramar brakar sönder i en krasch efter ångestskrik som föregår det gör intryck kan jag lova.

Jag är sällan rädd, det har visserligen varit många extremer som händer mig både på gott och ont. Men jag är nöjd att jag fått vara med så här länge och hoppas att turen består. Tror på ödet när din tid är kommen så är den. Nothing much you can do about it. Går ju inte att gardera sig mot olyckor som andra förorsakar. Det enda du kan göra är att cykla och leva med egen "koll". Men såna händelser har en god sak
med sig. De får dig att leva här och nu. Vi vet ju inte om vi är med imorgon.

Idag gjorde jag det på ett härligt höstpass, solo med cx 91 km halvvägs till Norrtälje och hem igen. Gick helt ok, lite seg i benen efter många dagars rak träning nu vila nån dag. Återhämtat mig bra efter långtidsskadan. Nu ett glas rosa bubbel och god fiskmiddag med fru o barn. Skål för livet!