5 svåra dagar

Free at last!  Utsläppt från "gökboet" General Muro Hospital

Jag är tillbaka på vårt hotell från förra veckan Iberio Star Parc Alcudia hunnit dricka ett glas cava och ätit en stor pepparstek med en öl gud så gott! Kajsa och jag har 18 årig bröllopsdag idag och det var väl inte så här den var tänkt att firas men skål min älskade fru! 

Jag hoppas få flyga hem torsdag eller fredag om onsdagens ultraljud ger ok att svullnad i arm gått ned tillräckligt. Nu längtar jag bra efter alla mina tjejer❤️.

Blev utskriven efter lunch idag efter 5 av de psykiskt jobbigaste dagarna i mitt liv. Jag säger bara fyfan vilket hemskt ställe. Förpassad i ett litet kalt rum med ljusblå helt tomma väggar. Temperaturen var aldrig under 30 grader. Ett draperi till grannen i rummet som sov och snarkade ljudligt med en meters lucka. Inget fel på den stackars holländaren som brutit benet men jäklar vad han snarkade.

Så här låg jag och svettades och våndades mellan hopp och förtvivlan på dagar och nätter.

Men värst, värre än värmen och kanske ännu värre än den fullständigt katastrofala maten som luktade lika illa varje gång och hade precis noll i smak, förutom det som var direkt äckligt. Allra värst var den spanska vårdpersonalen som ( med några få undantag) inte kunde ett ord engelska, bara snabbt rusade in i rummet, hårdhänt bytte droppflaska, slet i katetern på armen, ställde av matbricka eller 2 ggr om dagen tog blodtryck och lite andra värden. Inte en tillstymmelse till medmänsklighet eller värme. Jag är inget för dem, mer som boskap om knappt det. Sällan om någonsin känt mig så mycket på fel plats och led verkligen mentalt dessa dagar. Det var väl i sig inget fel på doktor / behandling eller vård bara det extremt dåliga sätt den levererades på. 

Äntligen utan mig i sängen och under ser ni den snarkande Holländarens nygipsade ben

Men jag hade Linn! En fantastisk norska som var lika professionell, charmig och full med mänsklig medvärme som hon var söt. Hon jobbade inte med vården i sig utan mer vid in och utskrivning, kontakt med försäkringsbolag och som tolk till doktor och sånt. Hade det inte varit för henne och hennes support tror jag nästan jag hade brutit ihop igår. 

Tack Linn!

Den här vistelsen och upplevelsen blev som ett experiment och nästan som ett kusligt uppvaknande för mig hur bräcklig jag är som människa både fysiskt i och med min skada men framför allt psykiskt. Hur lite som behövs för att du snabbt är på väg att bli nedbruten. Har alltid uppfattat mig själv med starkt psyke. Det gör jag nog fortfarande. Men den här resan får mig verkligen att tänka på hur snabbt allt kan ändras.

Då är jag ändå exceptionellt lyckligt lottad med små små ilandsproblem. Tycker man att ett brutet nyckelben och kanske nu med den svåra komplikation och blödning det blev för jag cyklade 25 mil med det, att en dryg månad utan cykelträning var bland det värsta som kunde hända. Då har man inga stora problem. Det hade ju räckt om rygg, huvud eller annan vital kroppsdel träffat vegetationen där höger pedal gjorde och krossades då hade det kunnat gå riktigt illa.

Men det är egentligen inte det som är min poäng utan hur relativt allt är. De rika, vi som lever i västvärlden vi vill hela tiden ha mer, mer prylar, status eller pengar. Eller som i mitt fall lite av ovan men mest jakten på den optimala fysiska idrottsprestationen utifrån mina förutsättningar. Det är den som drivit mig så långt och som nu tidigare i veckan här nere kanske lite väl långt. 

Den sjuke har bara en önskan, att bli frisk. Den hungriga har bara en önskan, att bli mätt. Det konstiga är hur anpassningsbar människan är till alla ovanstående situationer och på något märkligt sätt verkar dra ifrån lite lycka från de som har det på pappret allt och lägga till lite livsgnista och glädje till många som verkligen behöver det och som saknar det mest grundläggande.

Jag kommer att tänka på jorbävningen och katastrofen i Nepal. Hur hemskt och orättvist det är att ett av jordens fattigaste länder drabbas av det här. Har en speciell relation till Nepal då jag var där en månad och vandrade i bergen under en långresa i Asien 1990. Vi stannade en knapp vecka i huvudstaden Kathmandu och tro det hände grejer. Vi hamnade mitt i en statskupp med revolution, skottlossningar och sammandrabbningar mellan militär och demonstranter på gatorna, riktigt läskigt. Sen gick vi gick 3 veckor till fots runt den mäktiga och obeskrivligt vackra bergskedjan Annapurna. Vår vandring började kring 1000 meters höjd och tog oss över ett pass på 5400 höjdmeter.

Viiken upplevelse och minne för livet. Inte alls fritt från strapatser där jag blev både höjdsjuk och svårt magsjuk under 21 mila vandringen. Men herregud så vackert.

en natur nästan bortom civilisation med bara små små byar helt utan koppling till omvärlden på den tiden. Inga bilar bara små gångstigar och mycket sällan elektricitet. Man mötte ofta bybor lastade som mannen på bilden. Otroligt stt se alla  urstarka stenhårda nepaleser.

Alla var glada och otroligt gästvänliga till oss utlänningar som tog oss dit och bodde i dera enkla hostels för runt 15 kr natten. Och alla barnen, dessa Nepalisiska barn de är bara världens sötaste. Många av de här byarna blev totalförstörda i förra veckan och många av de här barnen dog. It's a rough world.