JB Cycling: Nordiska Mästerskapen Helsingfors RR H 45 linje

Jag ska inte sticka under stol med att jag hade högt ställda förväntningar på mig själv igår. Jag ville verkligen lyckas att ta en medalj. Förstås massor av starka cyklister med i ett NM även om danskarna tyvärr lös med sin frånvaro i Helsingfors och som många av er vet så går cykellopp långt ifrån alltid som man tänker sig och att hämta hem några medaljer på beställning är inte det lättaste. Men jag hade en bra känsla inför loppet och skulle vara med och kriga till sista mjölksyradroppen hade fyllt benen. Jag är så glad och stolt att jag lyckades ta brons i landslagströjan till slut igår. Så här gick det till innan bilden ni ser på pallen.

Väderprognosen stämde på pricken, spöregn nästan hela tiden i det övre mm skiktet av prognosens intervall. Jäklar vad det regnade stundtals med stora sjöar på vägbanan ibland. I munnen oftast en blandning av sportdryck och grus från vägbanan. Det var på väg att sluta halvvägs in i loppet men tog fart igen. Sista halvtimmen slutade det äntligen regna i alla fall. Vilket var bra skönt i ett avgörande läge i loppet.

Loppet över 13,5 mil gick i 3 varv på en 4,5 mil varvbana. Vi i Sverigelaget hade talat ihop oss om att vara lite avvaktande första varvet utan att släppa iväg några utbrytningar för att sen bli mer aktiva själva och växelvis attackera lite längre in i loppet om krafter fanns. Målet var att någon av oss skulle komma iväg så att klungspurt skulle undvikas. Mycket finnar förstås och en del norrmän, ett gäng svenska klubbåkare också på plats. Men det som strúlade till det var att vi fick samköra med H 40 som var en betydligt mindre klunga drygt 20 st så nu blev det plötsligt en stor klunga på ca 60 cyklister med den lite mindre lyckade situationen att man inte visste vilka som körde i vilken klass. Förutom de med svensk landslagströja som man kände igen i respektive klass. Bara att gilla läget och se det som en stor H 40 - 49 klass och försöka komma först.

Nu så här efteråt kan jag tydligt dela in loppet i två delar som skiljde sig åt ganska mycket både fysiskt och psykiskt. Första 1,5 timmarna och sista 2 timmarna. Det började helt ok första delen men ganska snabbt började jag frysa. Det var också låg ansträngning första varvet förutom i en av de få lite mer ordentliga backarna. I den blev jag trött för att sen börja frysa igen. Tyckte inte att cykling var världens roligaste grej första varvet i ett kompakt hällregn. Låg mitt i klungan som planen. Det gick inte speciellt fort ca 39 fart, hoppades på lite högre fart i klungan. Vid varvning första gången ser jag hur Erik Greijus i vårt lag räcker upp handen och har fått punktering. Surt och vilken otur tänker jag för att i nästa tanke tänka om det hände mig nu skulle det nästan vara skönt att få kliva av hade ingen fighting spirit just då och huttrade mest. Starka Fredrik Preinitz som cyklade för Sverige i H 40 kom upp jämsides och frågade hur jag kände mig? Inget vidare sa jag, fryser som en hund, nej jag måste nog fram mot täten nu och börja köra hårdare snart annars får jag aldrig upp värmen. Så efter en liten stund till tog jag tag i mitt negativa humör och min frusna kropp och åkte fram mot spets det hade då gått 6 mil. Efter det lämnade jag inte fronten och loppet bytte helt karaktär för min del.

Det hade kommit iväg några stycken som hade fått en lite lucka. Jag Axel Rinaldo och Stefan Lindskog i H 45 laget jagade fint ikapp i ett härligt lagtempo i hög fart. Jag började få upp värmen och cyklingen blev rolig igen. Game on. Attackerade några gånger själv, fick liten lucka en gång men istället för att några få anslöt så kom hela klungan. Tog också ganska långa förningar av klungan nu när jag mådde bättre både fysiskt och psykiskt. Största delen av klungan var intakt också in mot varvning 2 efter 9 mil. Jag var långt uppe i klungan och allt kändes bra där, ännu bättre när jag såg Kajsa, Sara och Vera som vinkade och ropade HEJA PAPPA i varvningen, jag vinkade tillbaka. Ett varv kvar nu ska det avgöras.

Tidigt in på sista varvet kommer en ensam klubbåkare iväg. Vet inte då att det är loppets sannolikt åkstarkaste cyklist Mats Nygren Frösön som vann tempoguldet i stor stil dagen innan. Utan tänker att han borde inte hålla solo hem i 4 mil. Men det gjorde han, galant dessutom och vann med nära två minuter. Grymt kört Mats och stort grattis till dubbla guld. En annan grupp på 4 får en liten lucka. Jag och 4-5 till jagar ifatt och det går ganska hårt nu. När vi kommer ifatt dem blir det lite avvaktande så snart kommer en grupp till bakifrån men klungan än nu kraftigt decimerad och det är kanske 20 cyklister kvar plus Mats Nygren solo längre fram som ska göra upp om medaljerna i två klasser.

Det känns fortfarande bra inga svackor och ligger i spets eller på 2-3 hjul mest hela tiden. jag börjar attackera gång på gång blir jag täckt. Fredrik Preinitz och några andra är med och attackerar men inget får riktigt fäste. Jag fortsätter om och om igen och hoppas att en eller två ska ansluta men det blir hela gänget istället på ett långt led gång efter gång. Börjar se spurt som en sannolik utgång och funderar på om jag ska avbryta hårdkörningen och åka defensivt för att samla kraft för den. Går några platser bak någon minut men går fram och försöker på nytt när det kommer en bra lite seg mota. Får en bra lucka och efter en stund när jag vänder mig om ser jag glädjande inte en lång rad cyklister utan bara två stycken som är på väg att ansluta. Kanonläge om vi kan samarbeta nu. Det är två finnar, de är med på noterna och vi har 15 km kvar till mål. Det här kan vara avgörandet. Upplever att jag har övertag på dem i förningarna och börjar vittra medalj, vet inte vilken klass finnarna kör i men utgår från att det är säkert H 45 så jag måste ta dem.

Tänker en stund att jag ska attackera med 3 km kvar eller så för att inte riskera en spurtförlust mot dem, men blir lite övermodig och kanske bekväm i motvilja mot att sluta med att gå all in i 3 km och tänker att jag tar dem i spurten i stället. Underbar känsla sista 3 km när jag ser att det är tomt bakom och att det står mellan oss. Nu bara ska det bli medalj. Dock inte klart på något sätt för om vi tre är H 45 plus Mats som snart skulle vara i mål så kan jag fortfarande bli 4. Det visade sig sen att precis så var det de 4 första cyklisterna i mål var H 45 allihop. Gammal är äldst..

Det är en läskig kort spurt med en i blötan hal rondell med vassa kanter som vi ska igenom med höger sväng för att sedan spurta en ganska kort 250 meters spurt först lite utför under en väg sen med tydligt uppförslut sista hundra meter. Jag känner mig så pass säker att jag ligger i spets sista 500 meter och ner mot rondellen tar jag det ganska försiktigt för att sätta full fart i den korta spurten. Tycker jag får upp bra tryck men hade inte mycket fart med mig ut från rondellen. Känner i nacken att jag har en av finnarna på hjul. KOM IGEN NU KÖR. Jag trycker allt jag har men han är med och känner den hemska känslan sista 50 meter när han kommer upp på vänster sida och 5 meter innan linjen är slaget förlorat. Förbannade skit.. Åkte fram till finnen och gratulerade. Frågade vilken klass han cyklade H 45 (förstås). Ja ok då brons inte helt nöjd först. men när Vera kommer springande med blommor hon plockat och gratulerar kan man ju inte vara annat än nöjd. Stefan Lindskog kom in 12 Axel Rinaldo 14 topp 10 bara finnar och två norrmän förutom Mats och jag på pallen.

Jag tycker jag gör de sista 2 timmarna förbannat bra. Det är tre misstag som hindrar bättte placering.

1. Jag visste inte hur Mats Nygren såg ut, hade jag sett och vetat att han gick iväg solo hade jag attackerat ifatt efter varv 2. Kanske med klungan på släp men då hade inte han fått gå loss. I idealfallet hade jag kommit ensam fram till honom och vi hade gjort upp om det.

2. Jag skulle attackerat finnarna med 3 km kvar tror det hade fungerat, om inte så hade jag hunnit bli någorlunda fräsch till spurten ändå.

3. Jag skulle inte gått i spets mot spurten in i rondellen.

Men samtidigt när jag tittar på datan från loppet så gör jag inte riktigt min bästa spurt. Alla attacker minst 10-15 och de sista två timmarnas hårda körning hade nog satt sig lite mer i benen än vad jag trodde. Sammantaget ändå riktigt nöjd glad och stolt att få gå upp på prispallen och få den fina medaljen. Inte minst när familjen var med hela helgen. Det är sån otrolig skön payback att lyckas på tävling med all den satning och träning jag lagt ned på cykling de senaste åren.

Nu tar jag nya tag mot VM i Köpenhamn den 6 september. I cykling kan allt hända jag tror jag har alla delar som behövs för chans till en bra placering eller t om medalj om allt stämmer.

Jag citerar en av mina favoriter Håkan Hellström från "världens bästa låt" Du är snart där "Jag tror när vi går genom livet har allt det bästa inte hänt än".

Det är det jag tror. Du är snart där Jonas.

Efter loppet hade vi en fin båttur hem med en kanonmiddag i finrestaurangen ( bra val när man såg buffekön har lite svårt för sånt) och tro det eller ej men innan det när vi tog det första glaset vin på akterdäck så tittade solen fram.:-)