Mitt cykelår 2016 - En resa mellan hopp och förtvivlan

En resa mellan glädje och sorg. En resa mellan njutning och den största smärta. En resa mellan adrenalin och morfin. Det kunde gått riktigt illa. Det gjorde det också, men jag överlevde och har läkt ihop ganska bra.

Jag hade stora ambitioner 2016 och siktade högt mot amatör VM H 50 som skulle gå av stapeln i Perth Australien i början av september. Efter mitt mardrömsslut på 2015 när jag bröt höftbenet på tjockaste stället trodde både jag och de flesta andra att det skulle vara svårt att vara tillbaka i konkurrenskraftigt skick under 2016. Och tro mig det var svårt och är fortfarande svårt. Jag haltar och går dåligt med värk men har desto mer glädjande mindre problem på cykelsadeln och väl där känner jag mig stundtals ganska återställd men bra blir jag inte och nu ska jag snart operera bort metallskenor och skruvar i höften som de spjälkade ihop benet med. Förhoppningen är att nervsmärtorna försvinner då och att jag kan bli fullt återställd.

Trots det här så kände jag ändå tidigt i år att det kanske kan gå ändå. Återkomsten i sadeln gick bra mycket snabbare än vad jag kunde tro och i ren cykelprestanda var jag redan i mars-april kanske runt 90% tillbaka mot innan höftbrottet. Fick en mycket fin träningsvecka med SCK elitlag och tränare Magnus Bäckstedt på spanska solkusten i mars och även om den här rundan var episk smärtsam fysiskt och jag hellre ville åka taxi resten av mitt liv.. http://jblifecycling.blogspot.se/2016/03/nej-nu-skiter-jag-i-det-har-och-tar-taxi.html så helt klart tog jag stora steg tillbaka.

I bergen på spanska solkusten

Trötta killar på slutet av ett mastodontpass i bergen

Från balkongen i Manilva

Första racet var sedan planerat till Mallorca 312 den sista april. Efter fortsatt bra träning hemma efter marslägret och 4 fina första dagar på Mallorca kände jag att jag var på g. Nu skulle jag ta revansch på Mallorca 312 som jag året innan cyklade starkt i men kraschade efter 12 mil av 17 med brutet höger nyckelben, en helt trasig pedal och sadel som pekade 30 grader upp och snett. Reste mig adrenalinfylld och rasande och cyklade klart sista 5 milen helt solo och kom trasig i mål som 13 man. Hur det gick till begriper jag inte än.

SCK på Formentor någon dag innan Mallorca 312

Vid starten 07.00 i Alcudia lyckligt ovetande om vad som väntar.

Tillbaka nu 2016 skulle jag ta revansch på den tuffa banan. Det började bra i de vidriga förhållanden med kyla, regn och stark dimma och dålig sikt i bergen. Jag var med i en mindre tätgrupp efter 5 mils åkning och de värsta klättringarna gjorda. Men jag var inte på något sätt bekväm med de yttre förutsättningarna. Vägarna i bergen på Mallorca blir lätt såphala i regn och sikten var urkass med tät dimma i bergen. Beslutade mig för att försöka gå med tätgruppen uppför Puig Mayor men sedan släppa utför för att inte ta några risker. Det var ungefär så långt jag hann tänka innan det dök upp en skarp vänster i dimman följt av en skarp höger och sen small det bara in i bergväggen. Här är min "racereport" från intensivvårdsavdelning på sjukhuset i Palma några dagar senare. .11 brutna ben på mallorca 312

På sjukhuset dagen efter

Den lite lindrigare skadan ett brutet nyckelben ihopspikat

För andra året i rad fick jag och Kajsa "fira" vår bröllopsdag den 3 maj med ett telefonsamtal från sjukhussäng på Mallorca. En tradition jag tycker vi bryter nu till i år älskling då det dessutom blir 20 årig bröllopsdag. MEN vi kunde i alla fall fira den. Jag är så innerligt glad och tacksam för att jag kunde bli helt återställd efter den här kraschen som faktiskt nästan lika gärna kunde tagit mitt liv eller gjort mig förlamad eller på annat sätt permanent skadad.

Det var också fantastiskt att ta emot så mycket stöd i denna svåra stund. Fick otroligt många hälsningar och stöd från vänner, nära och kära. T om ett par stycken som jag inte ens kände kom upp till sjukhuset och hälsade på efter att läst på bloggen. Det största tack för all omtanke allihop. 

Ett av årets allra bästa ögonblick. Efter 2 veckor stilla sängläge på sjukhus med enorma smärtor, katastrofal sjukhusmat och inget kaffe så kunde jag rymma en timme. Smet hasandes ner till cafeterian för personal och anhöriga. Patienter fick inte vara där men jag hade skylt droppkanyler med en skjorta och efter mycket kämpande tråcklat i mig i ett par joggingbrallor. Beställde en dubbel espresso och en Estrella öl. Efter en stund en likadan order till. Den timmen i cafeterian var ett av mitt livs bästa ögonblick. Hoppet om livet kom tillbaka och jag kände en närmast euforisk lycka. Lycka över att vara vid liv. Lycka över att kunna bli frisk.

Att bryta skulderblad, nyckelben och 9 revben gör ont. Länge. Återhämtningen gick ändå på något sätt bra mycket fortare än vad både jag eller experter hade gissat. Jag kände relativt fort efter olyckan att jag inte var klar med cykling än. Ja jag vet att det kan låta helt sjukt att ens överväga att fortsätta efter tre allvarliga olyckor på ett år med långa sjukhusvistelser och alla mina kompisar som inte själva håller på med cykel föreslår förstås att jag ska ta upp golfen igen och lägga av med cyklandet. Men det är som Ingmar Stenmark sa "Det är svårt att förklara för en som int förstår". 

Cyklingen har gett mig så oerhört mycket och jag ville tillbaka och hade redan en månad efter olyckan börjat snegla mot VSM som skulle gå i Halmstad i slutet av juli. So maybe there is a chance? Skulle inte tro det sa sjukgymnasten med 6 veckor kvar. "Not even one in a hundred"? Sa jag. "More like one in a million" sa han. "So there is a chance"! Sa jag och började träna ute igen den första juli 2 månader efter olyckan med en knapp månad på mig att hinna bli slagfärdig. Dåliga odds speciellt med tanke på att specialisterna sa att det tar 3 månader bara för lungan att läka helt.

Jag stod på startlinjen på VSM, bara det var nog min största seger 2016 men väl där ville jag förstås mer. Vilja kan försätta berg men inte riktigt alla andra fysiska förutsättningar ur spel. Jag gjorde ett väldigt bra lopp och var där jag ville vara när det drog ihop sig mot slutet. Hur det gick kan du läsa här om du vill: http://jblifecycling.blogspot.se/2016/07/rr-vsm-linje-h-50.html

Innan start VSM linje

Åkte även tempoloppet dagen efter men det var slitsamt och en kropp som inte riktigt ville lika mycket som huvudet. Bilden här är inte hälften så suddig som jag var i kropp och sinne med 150 m kvar.

Bara 1 1/2 vecka senare hade kroppen hittat mer och mer tillbaka, ja inte bara tillbaka, på Odensala Smacktempo som jag cyklat 4 år i rad på samma bana satte jag ett nytt personligt rekord och kom 2:a "bara" en dryg minut efter Sveriges tempokung i masters klasserna Niclas Näslund  http://jblifecycling.blogspot.se/2016/08/rr-smacktempo-odensala-personligt.html

Härligt jag var tillbaka och såg nu fram mot en stark avslutning på säsongen. Då small det igen redan veckan efter på nästa linjelopp i Smackserien Odensala. Min kropp och sinne kändes starkt. Jag är fullt koncentrerad och är inte rädd i klungan trots det blöta väglaget efter ett skyfall precis innan och hög fart. En cyklist framför mig blir rädd i en utförslöpa med vänstersväng, bromsar och vågar inte hålla linjen. Jag är chanslös, precis bakom honom och hinner bara tänka here we go again innan jag jag smäller in i honom och vi båda flyger ut i diket till höger. Lohärad Linje Ett orimligt ramlande helt enkelt. Trodde inte smällen tog så hårt först 

och hade "turen" att landa på högersidan med den brutna höften och inte på vänster med alla brutna revben. Men smärtan smög sig på värre och värre de närmaste veckorna jag hade fått nya sprickor i revben nu på höger sida och de på vänster blev också värre så efter ett smärtfyllt tempolopp helgen efter i Kjula insåg jag att det nog får bli en paus med linjelopp för att läka ihop bättre.

Slutar racesäsongen med ett Smacktempo runt Fysingen och det blev fan rätt schysst alltså med nytt persrekord även på den banan så hopp framåt även för en ärrad krigsveteran som snart skulle fylla 50. Hösten blev min bästa cykelperiod i år med bra träning och även två härliga cykelresor. En långhelg på Gran Canaria och en fantastisk fin träningsvecka med 8 dagar cykel på Phuket med vännerna i Triklubben Terrible Tuesdays. Cykelformen blev bättre och bättre senare på året och det enskilt roligaste svaret från kroppen var en vägg till backe innan man kommer till Naithon stranden. Den är kort bara 300 meter men 18% snitt 71 höjdmeter och helt galet svårforcerad men det var som jag fick en "Lidnersk knäpp" med persrekord i kraft så det sjöng om det och bara flög upp för backen som ingen annan gjort förut. Ja i alla fall ingen som har Strava, och som ni vet finns det inte på Strava har det inte hänt. Det är sen gammalt:-) 

Cykel på Phuket är vackert (och varmt..)

Hur det gick till mellan skadorna vet jag knappt men kom över 1000 utemil ändå i år.

Ja det blev alltså inget VM i Perth och det var mycket som inte blev som jag tänkt 2016. Men hur ofta blir det det egentligen? Jag förbrukade ett till av mina 9 "kattliv" och lever väl redan på kredit, tur man inte är katt brukar jag säga. http://jblifecycling.blogspot.se/2015/10/mina-9-liv-och-dess-markliga-cykler.html men vad kan man göra. Antingen dör vi eller också lever vi? Det är ju egentligen bara de utgångarna vi har att förhålla oss till och jag väljer att försöka leva fullt ut så länge jag kan.

Det har också varit och fortfarande är en stor utmaning efter alla svåra olyckor att hantera rädsla och instinkt när det blir svåra yttre omständligheter vid cykling som blöta vägar, branta utförslöpor och svängar med grus eller löv. Jag blir lätt spänd, låser mig, ser faran med blicken och styr dit istället för att titta och styra dit jag ska. Glömmer bort tekniken att våga lita på cykeln och mig själv och vara avslappnad i kroppen. Jag håller på att lära om mig och känner att det går bättre och bättre även om det är en bit kvar. I höstas på Gran Canaria fick jag fin hjälp av en de norska guiderna som var mtb elitcyklist med tekniktips i utförskörningarna i bergen. Det kändes verkligen kanon och det blev roligt att köra utför igen. Men jag kommer inte tävla mer i bergiga miljöer och heller inte i skitväder. Ska fokusera på sund riskkontroll framåt vad gäller cykling.

Med Oskar Ekman i bergen på Gran Canaria

Vid sidan av cyklingen och som en funktion av mitt stora intresse för prestation och välmående och mina möjligheter att hålla mig i bästa möjliga skick så länge som möjligt så har en ny spännande resa börjat. Jag började äta tillskott enligt länkarna nedan för två år sedan. På grund av de fina resultat det givit mig kom jag på en idé i början året. Det här skulle kunna paketeras på ett enklare effektivare sätt och fler än jag borde då rimligtvis vara intresserade av prestation och välmående på en högre nivå med naturliga säkra tillskott. Som jag skrivit om här tidigare så är jag tillsammans med några kompetenta partners nu på väg att lansera ett kosttillskott för att bevara och förbättra våra cellers funktioner och därmed: Må bättre Prestera bättre. Längre. I länkarna här kan du läsa mer om vad vår medicinska expertis och partner Dr Marcus Gitterle skriver om innehållet i vårt tillskott CELLEXIR. Vi kommer att lansera under Q1. På www.cellexir.se kan anmäla dig för förhandsinformation- Stay tuned!

CELLEXIR intro by Dr Marcus Gitterle
CELLEXIR ingr. part 1 by Dr Marcus Gitterle
CELLEXIR ingr part 2 

Vad bär 2017 med sig? Kommer jag att tävla igen? Vet inte men om operationer går bra nu den 11 januari så är jag nog sugen på att försöka utmana alla starkingar som finns några gånger till. Det är verkligen en grym konkurrens nu i cykeltävlingar upp i åldersklasser. Min tid på VSM i tempo hade givit mig en bättre placering än den 10 jag fick i H 50 i alla andra klasser H 45 och ned till H 30. Superkul och stimulerande. Känner mig inte helt klar med cykeltävlandet än. Hoppas du vill följa med på resan och kör hårt med dina mål vilka de nu än är och kom ihåg att allt går och går det inte så går det ändå och precis som Laleh sjunger. "Det kommer aldrig bli som förr det kommer bara bli bättre"

En ganska nöjd kille trots allt med de 50 första åren.