Dubbel falling down - Krasch på morgonpendlingen och in i väggen på Zwift på kvällen

Rough day igår Big Time! Såg att det var ruggigt halt på morgonen och jag har inte fått på dubbdäck än men tänkte att saktar jag bara ner ordentligt i svängarna in nu på morgonen så kommer det inte vara halt ikväll på vägen hem. Klarade mig i 5 minuter innan jag gick omkull hårt i kurvan upp efter Strandvägen Edsviken. Kom sakta och mycket försiktigt där men det var så absurt halt att det släppte direkt på framhjulet ändå. Hårt i med armbågen och höger höft, samma höft jag bröt 2015. Direkt får man en isande känsla av extrem rädsla, men kände som tur var fort att inget var sönder annat än ytlager på hud. Som tur var hade jag fått på mig ett par korta mtb bibs med lite skyddspadding på höften, skönt att ha dem som överdrag på vintern och lindrade en rejäl smäll något. Uppskrapad armbåge och mörbultad gick jag uppför hela backen innan jag kunde börja cykla igen. Det var så halt i backen att det knappt gick att gå. Läskigt och kan tänka mig att akutvården hade att göra i Stockholm igår. Nu blir det dubbdäck på omgående. Inte kul att fortsätta in till stan efter den starten.

Hem gick det bättre men en ganska stor svullnad på höften kändes en del. Jag hade anmält mig till ett individuellt tempolopp på Zwift på kvällen och velade om jag skulle köra det. Kändes en bit från hundra om man säger så men tänkte samtidigt att det kunde vara ett intressant experiment att se hur kroppen reagerar med overload av stress i kombination med hård träning. Ja ja vet det är lite sjukt men var inte SÅ drabbad av vurpan att den störde mig alltför mycket trodde jag. Loppet var 33 km och således ganska långt. Jag har känt att det är en bra bit från personliga peaknivåer jag nästan haft annars hela året. Men allt annat vore väl orimligt. Dels har jag tränat mycket mindre högintensivt sedan september sedan måste ju kroppen gå in i en recovery / uppbyggnads fas någon gång också. Valde ändå att satsa på en medeleffekt av ca 320 w på Wattbiken ca 4,4 w/ kg. Det gick någorlunda ok i 15-20 minuter men kände ganska snart att det här kommer inte hålla. Pulsen var redan uppe över 155 och det är långt kvar. Fick sen en kraftigt dalande kurva och tog slut som jag nästan aldrig upplevt under så pass kontrollerade former. Jag låg inte på extremnivå utan höll pulsen kring 157 vilket i o f s är högt för mig ca 91% men ändå en nivå jag brukar kunna hålla i + en timme i bra form utan större krafttapp. Nu bara rasade kraften och det var flera gånger jag var så nära att bryta. Men ville ta mig till mål i alla fall och slet runt 250 w sista 10 minuter på en till synes evighetslång bana. Skärmen visade att det bara var 1 km kvar till mål men det skulle då bara bli dryga 30 km och mindes att jag sett 33 km uppgivet för loppet och mycket riktigt med några hundra meter kvar kom det upp en nytt slutmål med nu nära 3 km kvar. Då var jag inte helt nöjd kan jag säga. Kroppen var helt slut hade domningar i händerna som jag sällan känt så uppenbarligen var det något med blodflödet som inte fungerade längre. Ändå jäkligt skönt mentalt att jag krigade mig till mål utan att ge upp även om resultatet om 287 w är något som jag gör i zon 3 i bra form så kändes det gott för självförtroendet att jag tog mig igenom det.

Borde nog inte kört igår men tycker ändå att det blev ett bra bevis för hur känslig kroppen kan vara för extern stress. Efter all träning känner jag min kropp och signaler ganska bra. Det här gav ytterligare insikt om hur input och output kan hänga ihop och nu fick jag ett riktigt pannbenspass med över 30 minuter över 90% av max. Nu blir det helvila idag, ska åka iväg till Västerås för lunchseminarium sedan en lugn kväll hemma så får vi se om det blir pendling eller annan träning på torsdag. Kör hårt men ta det försiktigt därute nu i halkan.