Jag tänkte ställa upp i VSM om tre veckor

Det går fort i hockey som Hegerfors & Parmström brukade säga när de kommenterade förr. Hastigt och lustigt, faktiskt fullt med lust känner jag mig så pass återhämtad att jag beslutat mig för att ställa upp i VSM i både linje den 29 och tempo den 30 juli i Halmstad.

Det har gått drygt 2 månader sedan jag slog mig sönder och samman in i en bergvägg på Mallorca. Återhämtningen har gått över all förväntan, practice makes good:-) De 9 brutna revbenen känns allt mindre, lite mer kämpigt med vänster axelparti och frakturerna där. Jobbat mycket med sjukgymnast, rehabövningar och även kiropraktor med laserbehandling. Har ett område ca knytnävsstort som är utan känsel fortfarande och klart begränsad rörlighet och en del smärta.  Det blir dock glädjande bättre och bättre och kan nu även simträna i nya poolen (tack för det underbara vädret denna vecka).

Roligast av allt jag kan cykla ute nu och har hunnit med 55 mil på lite olika pass i stort sett dagligen sedan comebacken förra måndagen. Ett pass på tempocykeln resten med Crescenten och de nya Zipp 808 NSW på. Riktiga höjdarhjul och helkul och snabba att cykla med.

Har en bra bit kvar till riktigt bra form och enligt expertis skulle det ta ca 3 månader till full kapacitet igen efter den punkterade lungan. Men det har gått så pass bra nu på träning och jag känner att kroppen svarar och återhämtar sig så bra att jag tror att ett par veckors träning följt av en lugn tapering vecka kan göra mig någorlunda konkurrenskraftig på VSM i min H 50 debut till månadsskiftet.

Hade inte olyckan skett hade målet varit givet. Medalj i både linje och tempo. Nu känns det som en seger att bara kunna och vilja ställa sig på startlinjen. Jag känner mig själv och vet liksom en del av er att när jag väl står där på startlinjen om några veckor så kommer målet vara högre än att bara delta.
This is what i'm made of. Samtidigt måste man vara lite realist och det är helt enkelt orimligt att
hoppas på topplaceringar. Jag kan inte ens stå upp och spurta än pga axeln. Då är det svårt att konkurrera t ex med Torbjörn De Jager som oavsett åldersklass är en spurtare i absolut toppklass och nu vunnit tror jag alla lopp han kört i H 50 snart 2 säsonger i rad. 

Det ska hur som helst bli jäkligt kul och vi åker hela familjen på en liten minisemester och bor i Båstad på Riviera Strandhotell över helgen. Tävlingarna går ju i Halmstad men det är bara knappa 4 mil dit.

Många av mina kompisar och en del i min närhet tycker jag borde sluta med cykel, åtminstone med tävlingscykel nu efter allt elände sista året med tre allvarliga olyckor och långa sjukhusvistelser. Jag kan verkligen förstå det. Priset har varit högt, alltför högt och jag tänkte lite i de banorna på intensiven när smärtorna var som värst. Men i takt med en kropp som läker ihop och vill röra på sig kände även huvudet ganska snabbt en längtan ut till friheten på vägen. Jag har haft mitt andra Annus
Horribilis nu. De verkar ju komma med drygt 8 års mellanrum. Med en kuslig precision som jag
skrivit tidigare om http://jblifecycling.blogspot.se/2015/10/mina-9-liv-och-dess-markliga-cykler.html Nu är det således dags för drygt 8 goda år innan jag får gräva ned mig i en bunker eller så runt 2024-2025.

Det var en helt otrolig lyckokänsla att komma ut och cykla igen förra veckan. Jag skulle ju kunna nöja mig med det, motionsträning och bli en solskenscyklist, men jag känner att jag vill mer. Jag vill tävla, jag vill prestera, det är mitt DNA This is what i'm made of. 

Utanför Lunda Livs häromdagen

Löjligt bra färgmatchning på bromssträckan Zipp 808 NSW och Crescenten

Luftad igen

Lata dagar i solen vid poolen

Lite rehabsimning