Jag hade sett mig komma in i frontgrupp runt 5 plats för att sedan ta CRT killarna Torbjörn De Jager och Stefan Kuhls hjul upp i backen och är adrenalinet och kraften där kanske det ändå fanns en chans att göra det där omöjliga. Ett lopp mot alla odds. 2.5 månad efter jag lämnade sjukhuset i Palma nyopererad med 9 brutna revben, brutet nyckelben och skulderblad och en punkterad lunga. Min sjukgymnast bara skakade på huvudet när jag för några veckor sedan berättade för honom att jag avsåg tävla i VSM i helgen. Nu i onsdags på sista behandlingen bara skrattade han och sa "det trodde jag aldrig".
Men det trodde jag och nu var jag här. Tränat bra 1 månad. Ligger förstås fortfarande klart efter men kanske kanske kunde jag kompensera de fysiska tillkortakommanden med adrenalin och en "Liidnersk knäpp" på slutet och uppbåda krafter jag egentligen inte har. Det var så det kändes innan loppet och det var så det kändes efter incyklingen. Jag trodde på ett bra lopp.
Nu händer det. Vi är på sista varvet av 8 jag har efter en småseg början första timmen fått en allt bättre känsla och de de sista tre varven har jag varit med mycket i front på jakten av en soloutbrytning av Peter Karlsson CK Bure, mer om den längre fram. Vi är ifatt och det är Game On. Samlad stor klunga om ca 50 man in på sista halva varvet. Jag ligger där jag vill bland de 5-7 första
när vi kommer in i sista tuffa partiet. Några km innan mål är det en brant tuff backe, det gasas men jag är med i täten upp över krönet. Några hundra meter plant innan högersväng och jättebrant backe ned innan tvär inbromsning och skarp vänsterkurva. Minns inte var det går fel, om jag missar det tuffa igångdraget efter kurvan eller om jag bromsade för mycket i slutet av nerförsbacken men jag får en lucka på 20 meter fram till de 7-8 första som jag nu snabbt måste täppa. Det går men det kostade, oj vad det kostade. Puls på max och benen fulla med mjölksyra. En uppförsknäpp kvar innan sista högersvängen in i målbacken. Jag är precis där jag hade visualiserat mig inför loppet. Det är nu jag ska "release hell" i en sista adrenalinfylld målspurt. Det finns bara ett problem. Jag har inget helvete att släppa lös inombords. Jag är slut, finito. Is no more. Stefan Kuhl drar igång med Torbjörn på hjul och jag tvingas inse slaget förlorat. Min klubbkamrat Crippa Nilsson har gjort ett kanonlopp och är med på hjulet framför mig för att dra upp spurten. Jag går om men sen är det slut, ett sista desperat försök mot plats 5-6 innan jag resignerar och ger upp sista 40 meter och blir omcyklad av några inkl Crippa som kommer in 9:a jag blir 10 i mål och är väldigt trött och besviken. Klubbkompisen Michael Bergman 11 så tre SCK i rad.
Med en halvtimme kvar trodde jag att det fanns chans och jag brukar nästan alltid kunna avsluta starkt i korta backar uppför. Men vägen dit tog allt ur mig och när Torbjörn och Stefan släppte sitt helvete löst blev vi andra statister. Torbjörn vinner med stor lucka 25-30 meter till Stefan som också har mycket luft till bronsmedaljör Håkan Pettersson grattis och grymt kört alla.
Laddad i startfållan
Nu så här dagen efter och jag fått smälta intrycken gläder jag ändå mig att jag är där igen. Jag tävlar för första gången på över 10 månader. Det var kul, riktigt kul och jag var nära. Mina vänner och omgivning tycker det i sig är den största segern plus att ingen ny olycka hände. De har förstås rätt. Det blev ingen saga för Rekordmagasinet, men jag gjorde mitt bästa och är rätt nöjd med det. Med facit i hand borde jag åkt betydligt snålare sista tre varven men jag spände bågen högt. Idag om någon timme är det match igen tempolopp mot klockan 30 km. Vet inte alls vad jag ska förvänta mig känner mig lite sliten i kropp men det ska bli kul, i alla fall ett tag innan tröttheten och mjölksyran tar över..
Måste slutligen nämna vad som hände med soloutbrytaten urstarke Peter Karlsson. Elitcyklist toppklass under en massa år och som igår visade att en man född 1966 fortfarande kan cykla FORT. Han gick loss redan varv 1 eller om det var i början av varv 2 av 8. Han drog ifrån till 1 minut vilket han sedan höll hela vägen fram till sista varvning. 7 mil solo på en mycket tuff bana i 41 fart. Oerhört imponerande. Han hade nog gått mot en minst sagt värdig seger om han inte hade stannat efter mål med ett varv kvar. Pratade med honom efter och han hade varvat H 60 klungan strax innan målgång. De snabbaste i H 60 började sen spurta för sin målgång och körde då ikapp Peter igen. Han tror då att det är vi i hans egen klass som kört ikapp och spurtar med dem över mållinjen stannar kort därefter med H 60 gänget. När han inser sitt misstag och att det är ett varv kvar och att han spurtat med fel gäng så susar vi förbi ut på sista varvet. Han hoppar upp på cykeln och hänger med och kommer in på 7 plats. Otroligt surt och hade varit en minst sagt värdig vinnare efter den uppvisningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar