Mitt decennium med cykling - kapitel 7 Annus Horribilis

Jag svänger sakta in i cykeltunneln under E 18 vid Järva Krog Solna på väg till jobbet den 24 september 2015. Det är mörkt i tunneln och synen försvinner nästan helt första sekunden. Jag hinner inte uppfatta all lera som täcker betongplattorna i tunneln lite längre in innan framhjulet bara viker sig och jag stupar till höger. Pang jag ligger med ansiktet i leran och benet under cykeln, fortfarande fast i ena pedalen. Jag kan inte röra mig smärtan i höger höft är obeskrivlig. Jag känner direkt, this is bad, this is really bad. Jag kan inte röra mig och kan bara ligga där i lervällingen tills någon annan cyklist eller gångare kommer.Tankarna flyger i huvudet. Idag som jag skulle ha ett möte med min nya klubb Stockholms CK och spika detaljerna kring ett sponsorupplägg de fixat till mig för att satsa ordentligt mot amatör / Masters VM i Perth på hösten. Skiter det sig nu? Vad kan ha hänt något stort ben måste vara brutet?  Jag kan inte röra höger benet. Efter några minuter kommer en annan pendlare som jag tidigare kört om. Med min varning hinner han stanna innan leran fäller honom också. Han hjälper mig under extrem smärta loss från cykeln och jag kan hans stöd linka på ett ben till utkanten av tunneln sätta mig i slänten och ringa ambulansen. Sen tog jag det här kortet och väntade i nära 40 min innan ambulansen kom. De höll på att ramla med båren i leran och jag bönade om all morfin de hadde för skräcken att lyftas / flyttas upp på båren. Adrenalinet var sen länge borta och smärtan outhärdlig. Min kroppstemp hade gått ned till 35 grader och jag hade inte direkt the time of my life..

När röntgen till slut var gjord på Danderyds Sjukhus så förstod jag redan innan att höftbenet måste vara av. Det hade brutits rakt av. Kroppen tjockaste ben och bärande fundament rakt av på tjockaste stället. Ridå där gick VM drömmen nästa höst i kras tänkte jag och inte bara det, kanske hela min möjlighet att cykla, i alla fall på det sättet jag önskade. Smärtorna den närmaste tiden var extrema. Det sägs att inget gör så ont att bryta som höftbenet och det var förstås en väldigt tuff tid men på något sätt var det ganska snabbt in i come back mode igen. Jag fick 250 gram titan inopererat och när jag fick komma hem någon vecka så var jag på Monarken redan en månad efter olyckan, lätt lätt trampande för att få igång cirkulation igen.

Bilden är tagen nära 2 månader efter olyckan. Förutom allt stål och titan kan man se brottet som börjar läkas igen tvärs genom höftbenet

Jag var anmäld till en träningsresa på Phuket med triathlon klubben Terrible Tuesdays i slutet av november bara två månader efter olyckan. Jag hade förstås insett att det inte skulle gå att åka men med två veckor kvar till avresa och grymt snabb bättringstakt så anmälde jag på mig till resan igen. En vecka i solen där kändes mer stimulerande än hemma ensam sista veckan i november. Jag packade med cykeln också ifall att det kanske kanske kunde gå att cykla något lätt försiktigt pass med mina Tri vänner i TT. Samma dag vi åkte lämnade jag kryckan och haltade med stora problem i långa flygplatsgångar på mellanlandning, men till slut var vi framme och hur det gick till det förstår jag knappt men jag cyklade 50 mil med killarna och tjejerna där nere och det gick bra. Jag haltade värre än Zeb Macahan när jag gick men på cykeln kändes det bättre och bättre. Men det är klart när nedan video som Kalle Eriksson filmade med min nesliga vurpa när jag la mig till höger och landade på den brutna höften efter att vänt mig om i låg fart och vinglat ned med hjulet nerför den höga asfaltkanten. Då var jag inte kaxig det måste jag medge. Klantigt klantigt och en jäkla tur det höll. Jag fick en spricka i ett lillfinger som svullnade upp bigtime och problematiserade vistelsen en del men jag vågade inte ringa hem och berätta om missödet..

Klippte ut nedan från bloggen som beskrev ett "rullpass" med hårdingarna

Min återkomst till hygglig prestanda på cykelsadeln gick galet fort. Jag började tro på drömmen igen, VM i Perth och jag hade full support från Stockholms CK som engagerat Magnus Bäckstedt som tagit en av de största svenska segrarna i cykel med monumentet Paris Roubaix 2004. Jag började träna under våren 2016 med Magnussom tränare och det gick bättre och bättre. Så bra att jag åter var tillbaka på Mallorca i slutet av april för att vara med i Mallorca 312 samma lopp jag året innan bröt nyckelbenet på och med konsekvenserna av 25 mils cykling med brutet ben pga feldiagnos som ni kan läsa i föregående kapitel och höll på att sluta med katastrof och Rabdomyolys, vilket kunde kostat mig livet. Nu skulle jag ta revansch både på loppet och för mig själv.

Uppe på Formentor efter ett bra pass med Sebastian Grip SCK (notera colour code på tejp och skor med dräkten, the devil is in the details:-)

Loppet med flera tusen deltagare startade tidigt tidigt och det regnade och var kallt när vi cyklade till starten i Alcudia. Prognosen såg inget vidare ut i bergen och min magkänsla var inte alls bra efter det som hänt mig sista året. Men nu stod jag där i fållan, formen var god och tävlingsdjävueln tog över.

Spända och lite frusna SCK:are i arla morgon stund

Jag tar mig långt fram de första milen i trängseln och spöregnet och när vi går in i första stigningen Femenia är jag med i tätgruppen. Det går jäkligt fort men kroppen känns bra och känner efter några km att jag kan hänga med de allt färre i fronten. Men någon km kvar av den första klättringen är vi bara 6 kvar. Det regnar och är väldigt dimmigt. Uppe på "kammen" milen bort mot Puig Mayor klättringen känner man hur iskallt det är runt 5 grader, regn dimma och halt. Det är svårt att tänka sig något ogästvänligare att cykla i mitt visir immar igen i dimman och jag bestämmer mig för att nej det här är rent ut sagt usel risk/reward jag kommer släppa gruppen i utförslöpan nerför "Piggen". Mycket mer hinner jag inte tänka innan en skarp vänster följs av en dito höger jag ligger sist i vår grupp och ser / hinner inte ta rätt linje i tid. Jag har för hög fart och pang sätter jag hela vänstersidan stumt in i en bergvägg. De andra fortsätter vet knappt om de märkte att jag försvann.

Jag känner direkt att mycket är trasigt på vänstersidan. Jag har klarat huvud och ben och höft som tur är och kan sakta med stora problem ta mig upp till vägkanten. Det är alldeles tyst i bergen. En helt surrealistisk känsla. Här står jag helt ensam svåårt skadad i bergen och lyssnar på fågelkvitter. Vi var flera minuter före nästa grupp jag tittar ut över kanten ner i dalen och förstår där rök drömmen om Perth och VM igen nu för 2 gången och denna gången definitivt. Till slut, det kändes som en evighet, jag behöver hjälp nu fort så börjar det komma cyklister. Men de har fullt sjå att klara den tuffa passagen som är lite utför i dimman och jag är inte riktigt förmögen att ropa eller stoppa folk. Alla bara kör förbi och jag står där hjälplös handfallen och tyst. Efter ytterligare någon minut kommer Sebastian Grip och han ser mig som tur är stannar och hjälper mig (evigt tacksam för det Seb). Det blir en evighetslång väntan med svår nedkylning över 45 minuter innan ambulans kan ta sig dit upp i bergen. Jag blir mer och mer medtagen och sen snabbt in till sjukhus i Palma. Inget kul telsamtal Kajsa får från sjukvårdarna att hennes man har råkat ut för en allvarlig olycka och nu kommer att spendera en längre tid på sjukhuset och för 2 året i rad (och 2 bröllopsdagar) efter krasch på samma lopp som förra året.

Jag bryter 11 ben 9 revben skulderblad och nyckelben på vänster sidan tillsammans med en punkterad lunga. Om bryta höften är det värsta man kan uppleva i smärta så kvalar det här in ganska högt på listan också gissar jag. Två veckor på sjukhus, en fruktansvärd tid men ändå med en avgörande tro på framtiden. Jag skulle kunna bli helt återställd från skadorna.

Efter en dryg vecka kom min gamle kollega Martin på besök. En riktig humörhöjare:-)

Efter nära två veckor 100% sängliggande fick / kunde jag med stor möda halta ner till sjukhusets cafeteria för att få en riktig kopp espresso. Jag skulle få åka hem med en assisterande doktor om ett par dagar jag kände livet sakta komma tillbaka. Jag beställer en kall öl och en espresso, dricker under stor andakt upp dem. Jag beställer en likadan omgång till. Efter två veckor med bedrövlig mat, och bara vatten o äcklig juice till är det så gudagott och ett av mitt livs bästa upplevelser. Jag kommer aldrig glömma de där två ölen, det underbara lätta ruset de gav och den magiska espresson till. En obeskrivlig lycka över att få åka hem snart till Kajsa och barnen, läka ihop och lägga den här hemska vistelsen bakom mig.

Ja ni fattar vilken lycka..

Den här händelsen avslutade mitt Annus Horribilis 2015-16 med tre extremt allvarliga olyckor mellan april till april. I inlägget under här som jag uppdaterade dagen efter kraschen skriver jag om de nästan otroligt många nära döden upplevelser jag fått under mitt liv. Dessutom med en kuslig periodisk precision och återupprepning var 8,5 år. Nu hoppas jag denna trend är bruten annars får jag lägga in mig i ett madrasserat rum år 2023 och ett år framåt:-)

Mina 9 liv och dess märkliga cykler del 2 Tur man inte är katt, då hade jag nog inte levt idag..

Klicka in här om du vill checka in mer eller beställa    https://jblifecycling.blogspot.com/2020/01/nu-kan-du-bestalla-en-grymt-snygg.html