På våren förra året åkte vi hela gänget till Mallorca igen. Jag hade tränat bra och fick en toppenvecka med mycket och hård cykelträning. Inte det bästa vädret men vi fick cykla oss varma och slapp i alla fall i regn i stort. Stenhård körning i många av de klassiska backarna och jag hade glädjen att vid 52 slå pers i stort sett i samtliga av klättringarna så det kändes ju toppen.
Ljungberg, Lööw, Näslund, De Jager, & Kuhl i de nya klubbkläderna utanför hotellet vid stranden i Palma. Hyggligt gäng det där vad gäller meriter och senare på året bara haglade mästerskapsmedaljerna in från herrarna under klubbens första fantastiska år:-)
Inte lika toppen kändes det när vi en extremt kylig dag skulle cykla upp i bergen och sen ned till Sa Calobra för att ta oss an den ack så vackra men fruktade stigningen på en mil med drygt 7% lutning. Det var 6 grader och jag frös och skakade som en hund, på vägen dit, på vägen upp frös jag inte längre kan jag lova utan tog ut mig precis allt jag hade. Inte de snabbaste förutsättningarna i kylan men jag blev väldigt nöjd med insatsen på 31.39 ändå och framförallt av kraft och relativ performance.
Speciellt skön känsla uppe på Randa lägrets sista dag med en kall öl efter en sista krafttömning med stor hjälp av Niclas Näslund som draglok och på hans hjul hela vägen till toppen och Randa klostret med ett prydligt pers både i tid och kraft.
Hemma igen gjorde jag en ny ansats att konkurrera med dispens mot svenska eliten i det stenhårda Nationaldagslinjet med ca 90 av Sveriges bästa cyklister. 15 mil på årets varmaste dag det var 31 grader, helt galet tufft. De första milen norrut gick så jäkla fort 48 i snittfart efter 3 mil och ändå hade det gått iväg en utbrytning på 8 man, insane snabb första timme. Stentufft i värmen men brukar klara hetta ganska bra så varefter milen gick så kändes det bättre och bättre men det var nära att allt sket sig efter ca halva sträckan när det kör ihop sig vid en langning det blir tvärstopp och en krasch tvingas köra ut i diket till vänster ner i högt gräs, cykeln hoppar och studsar nej inte nu igen..? Får stopp på cykeln utan större missöde springer upp ur diket med cykeln hoppa upp jaga nåt så vansinnigt för att få kontakt med svansen av den bortflyende klungan. Jag var verkligen på gränsen när jag i sista stund lyckades återansluta. Stenhårt sen stundtals på Markim varvet och utbrytargruppen som nu bara är ca 20 sek före. Jag är med och attackerar där flera gånger och går med andra också flera gånger, känner att det finns chans att komma ifatt täten. Men vi blir tillbakatagna av klungan gång på gång. precis efter en av mina sena attacker går det en kontraattack med 3-5 av de starkare, "fel cyklister". Jag kan inte svara och gå med och tyvärr blir det en lucka och jag blir kvar i klungan och den mindre gruppen går nu ifatt täten med bara 5 k kvar. Så surt när det kändes som inom räckhåll att vara med och kriga om det. Hade jag hållit mig lite kallare och gått på rätt attack bara? Men samtidigt man kan inte säga så heller, man kan ju förstås sällan veta vilken attack som är den rätta och håller. Det är så många variabler som spelar in och en hel del är slumpartade och det är ju också tjusningen med linjelopp i cykel.
Vi i andra klungan kommer retfullt in bara 30 sek efter de 12 i täten. Min klubbkamrat Stefan "Hulken" (ni ser varför på bilden nedan) Ljungberg visar att även en H 40 åkare inte behöver be om ursäkt i elitklass och tar snyggt spurten och 12 plats. jag ligger längst till höger där och trodde mig ha hugg på 3-4 platsen där i spurten men blir trött och omcyklad av några på rad till vänster. Slutar 7 i gruppen och totalt 19. Helt ok i första kvartil som mål var och bra för att vara klart äldst i fältet, men innerst inne var jag lite besviken jag hade hoppats och även trott på något bättre. Små små marginaler och allt måste stämma för att få till en riktig femetta. Jag var i alla fall med och spände bågen och visade ändå ytterligare en gång att jag kan tävla och kriga i ett långt linjelopp med svenska eliten.
Nu var det dags för en av årets höjdpunkter. Vätternrundan, jag hade fått plats som ålderman i ett ambitiöst rekordförsök från Team Serneke som samlat 40 av de starkare cyklisterna i Sverige och några starka Norska. Loppet blev episkt och troligen den prestation och upplevelse jag rankar högst under decenniet och mina första 10 år med cykling. Efter en helt galen start ner till Jönköping med 50 i snittfart och mer än halva laget borta där jag stundtals balanserade farligt nära repet kunde jag vända loppet och avsluta riktigt starkt och komma i mål på 6.37 i en grupp av bara 10 kvarvarande cyklister. Lust Tvekan Smärta Tvivel Tro & Glädje. En magisk upplevelse på alla plan. Här min RR http://jblifecycling.blogspot.com/2019/06/vatternrundan-team-serneke-rekordforsok.html
Last men standing i Stadsparken Motala precis efter målgång
Hemma igen märkte jag att jag nått en ny lite snabbare nivå på min snabba Madone. Snabbare än någonsin på träningsrundorna och när jag åkte till Masters SM i slutet av juni gjorde jag det med stort självförtroende. Nu skulle jag ha revansch på den där banan med Tarrabackaen uppå Hallandsåsen där jag bröt i regn förra året. Vädret var nu strålande med sol och värme och min form var på ATH. Det gick stenhårt varv nr 2 uppför galet branta Tarrabacken med 12%-15% stundtals. En grupp om 8 i det gemensamt startande H 50 och H 55 kommer iväg. 3 H 55 och 5 i H 50, favoriterna är där och jag har både Niclas Näslund och Stefan Kuhl med mig. Vi är 3 klubbkamrater i 2 klasser av 8 totalt det ser mycket bra ut. Jag inser att det här kommer hålla det är vi som kommer göra upp om det. I den branta nerförslöpan från åsen följt av en skarp ganska otäck höger sväng in mot Båstad så kommer katastrofen. Jag får inte stopp på cykeln inför svängen, det går för fort, mina undermåliga original korkbromsar tar inte nog mot de hala grafithjulen. Jag åker rakt igenom rakt igenom gruppen när de andra bromsar kraftigt och när Stefan Kuhl svänger finns ingen stans att ta vägen jag kör rakt in i honom, voltar över styret och fäller oss båda. Så genomtrasigt olyckligt. Inte bara förstör jag min egen dag jag förstår dessutom Stefans chans till en mycket sannolik medalj. Han kommer upp och kan fortsätta men har inte en chans att ansluta till den bortflyende gruppen. Själv är jag illa tilltygad med djup köttsår i armen som blöder ymnigt samt uppskrapad både här och där men inget brutet som tur var. Vi skulle på roadtrip till Kalifornien längs Highway 1 bara 2 dagar efter loppet med familjen. Hade ju inte blivitt "the call of my life" till Kajsa om jag behövt ringa från sjukhuset med brutna ben. Så jag gissar allt är relativt. Skadeskjuten och förstås initialt mycket ledsen och besviken kunde jag i alla fall åka iväg med familjen för en härlig semester och glömde eländet ganska fort. Men jag tog lärdom och bytte bromsbelägg direkt. Hur kunde jag vara så klantig? Ja jag kör ganska sällan med de lätta tubhjulen hade nog hört att de originalbromsbeläggen var kassa mot de här hjulen men inte hårdtestat dem ordentligt förr än när det som bäst behövdes. Klantigt och farligt blev det. Lesson learned.
Den fina formen sitter sen kvar på hösten och det blir en hel del tävlingar. Jag tar brons på NM H 50 i tempo på Åland och är sen några meter från att vinna solo i linjeloppet efter en dödsdömd soloattack sista 15 km som håller tills 30 meter kvar. Sista 5 km var helt galet och pendlade mellan hopp och förtvivlan sen mot euforisk segerglädje med säkert 20 mmol mjölksyra och puls på 100% av max. Var säker på att vinna med bara några hundra meter kvar men motvinden var hemsk och när klungan gick upp en långspurt tog de den sista 200 metersluckan på nolltid och visslade om mig med bara några tiotal meter kvar. Vad tusan hände? Jag fattade knappt någonting när jag kom i mål helt utpumpad. En dag..
Masters SM i tempo går sedan i mitten på Augusti på en tuff kuperad bana som nu skall bli permanent några år för tempo SM. Jag har specialtränat tempo lite inför det här och nu får jag till ett bra lopp och tar silvret bakom vår "omöjlige" Niclas Näslund. Vi är 4 från kubben som åker dit Stefan Kuhl tar silver i H 55 Stefan Ljungberg guld H 40 och Niclas o jag som sagt guld och silver i H 50. Helt okej utdelning för nya klubben:-)
Får en kul inbjudan från IFK Salas eldsjäl Åke Lantz att vara med på Sala Silverman som är SM på medeldistans (halvironman) i Triathlon. De har en stafettklass och Åke har ordnat ett bra lag med en av masters europas starkaste löpare i h 40 Fredrik Uhrbom plus en lokal fd stark simmare i min ålder. Så som stafettlag blir vi nog svårslagna. Jag ska cykla en halv iron man 9 mil eller banan mätte 86 km för att vara exakt. Vi kör loppet på 3.38. Nu är det ju stafett och cyklingen några km kort men en väldigt bra tid på en halv IM är det. Uhrbom avslutade sin halvmara på 1.11 och innan det hade jag cyklat på 1.56 med 44 i snittfart över 86 km 314 w 4,3 / w/ kg 2 timmar tempoställning. Segraren individuellt Robert Kallin slog oss som lag med 20 sekunder efter en makalös insats. Han cyklade med 45,2 i snittfart för att avsluta med en halvmara på 1.18. Ren världsklass på cykeln och sammanlagt. Hörde häromdagen legendaren och av många ansedd som den bästa triatleten genom tiderna på cykeln Björn Andersson i Prestera Mera podden som vad jag förstod var först i världen att göra en halv IM under drömgränsen 2 timmar och 45 kmh. Undrar om någon mer än Robert och Björn gjort det i Sverige? Så att för mig göra 44 kmh och nära det får jag nog tillsammans med Vätternrundan samma år ranka som min topprestation på en cykelsadel.
Med Europas snabbaste masterslöpare Fredrik Uhrbom efter loppet
Segraren och svenska mästaren Robert Kallin bara 24 år men redan rätt snabb, lång också..
Med det här i bagaget åkte jag och Stefan Ljungberg till Amatör VM i Poznan Polen i september, Hade fått ett wild card av förbundet och kände mig grymt peppad och trodde på bra chanser att kunna konkurrera högt upp i fältet på den pannkaksplatta banan. Hade dock inte räknat med att för första gången på ett par år bli genomförkyld och trodde knappt på start bara dagen innan. Det var dessutom 30 grader varmt och extrema förhållanden. Men på tävlingsdagen hade det gått åt rätt håll. Jag ska absolut inte skylla på förkylningen för att jag inte lyckades få en topplacering. Tror jag slutade runt 40 i det galet stora 280 manna fältet. Aldrig varit med om något så läskigt det bara small och small en 7-8 gånger runt mig de första 10 milen. Förvridna skrik av folk som inser att nu går det åt helvete, grafit som krossas med hemska ljud mot asfalten och ett tag trodde jag aldrig jag skulle komma hel ur det här. En gång cyklade jag bokstavligen över en annan cykel som kraschat precis framför mig. Mirakulöst klarade jag både den balansakten samt de andra pareringarna. På tok för stort startfält och på tok för lättcyklat första 10 milen innan folk blev trötta.
Rätt var det var ändå efter 12 mil lyckas jag ta mig i en perfekt utbrytning med 7 man och börjar tro på en chans till de ädlaste placeringarna. Men det går ihop igen och det är också en massa klasser framför med bara 5 minuters startmellanrum så det blir ett virrvarr på slutet och jag tappar sugen på att ev krascha i en stor klungspurt när man inte ens vet om det är folk i din klass framför eller inte längre. Nej något linjelopp i amatör VM enligt de här premisserna gör jag inte om. I Danmark 2015 när jag var med förra gången var det också trångt i början men inte på när så här. ALLA som tävlade oavsett klass beskrev det som det värsta de varit med om ur risk / reward 250 manna fält per klass och någon som vår H 50 ännu större.
Vi hade i alla fall ett par riktigt trevliga dagar i Poznan jag och Stefan, här på tävlingsdagens morgon laddade till tänderna. Stefan hade ett starkt lopp på g men fick växelhaveri och fick köra sista 5 milen på 53 /11. Iofs är det någon som klarar det så är det han men även Hulken har gränser..
Rolig bild vi bytte cyklar en kort stund dagen efter loppet på en träningstur. Min Madone strl 54 ser något liten ut..
Sen mot slutet på hösten så blev jag peppad på att försöka öka farten på tempocykeln, stärkt av framgången på sala Silverman. Jag labbade med sittställning och tränade mycket på hösten och som Winnerbäck sjunger "Den vinner som är trägen den förlorar som ger upp". En dag i september efter åtskilliga försök, ett 30 tal bara förra året gång på gång på Fysingen Runt banan men aldrig under 25. Det verkade omöjligt 25.01 25.03 25.03 igen 3 försök i rad på hösten skiljer 2 sekunder. Sen plötligt händer det. Jag når äntligen mitt mål och kom in på 24.55. Ingen tävling, helt oviktigt, bara med och mot mig själv men ack så härligt av mina skönaste mentala segrar. Yes det gick! Jag kunde cykla snabbare än någonsin tidigare snart 53 år ung. Allting går och går det inte så går det ändå kom ihåg det vänner!
Utpumpad tillfredsställd och lycklig över 24.55
Den snabbare tiden på 24.42 är med partempoträning med Niclas som ni förstår då räknas det inte:-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar