I april 2013 är jag med Klungan åter på Mallorca. Vi anmäler oss till ett lopp Vuelta Mallorca Classic över 10 mil som ska gå från Inca upp i bergen över Sa Batella stigningen och hela vägen upp till toppen över Puig Mayor, ner i 14 km och sen uppför Soller och sen ner och söderöver med målgång i Palma. Stenhård sträckning 10 mil med 1600 höjdmeter. Det är över 700 startande från torget i Inca och det är en hel drös gamla cykelproffs och några nya också med. Legenden och superspurtaren Erik Zabel (Wiki) som vunnit poängtröjan hela 6 gånger i TDF och har över 200 segrar som proffs är med. Zabel är 4 år yngre än mig och verkar fortfarande vara i decent form och hade vunnit loppet året innan. Det går iväg i hög fart jag är taggad med i första gruppen i stigningen upp mot Sa Batella. Gruppen decimeras mer och mer och vi är bara ett 20 tal kvar i första gruppen när vi börjar närma oss toppen på Puig Mayor med bara Soller klättringen kvar av alla höjdmeter. Jag är trött trött efter den stenhårda första timmen med bara klättring men blir superinspirerad av att cykla bredvid dessa legender och känner på vägen upp mot toppen på Piggen att jag kommer klara av att vara med över krönet. Ledarbilen en cab med en speaker i som håller ett slags upprop för att kolla om proffsen och x proffsen fortfarande är med i gruppen. Erik Zabel check, Danielo Nardello check( fd juniorvärldsmästare i linje och etappsegrar i både TDF och Vueltan). Toni Tauler check (OS silver i Madison 2008). Kai Hundertmarck check (proffs med Zabel många år i tyska Telekomstallet. Rudi Selig check (nytt ungt starkt proffs då i Katusha nu i Bora Hans Grohe). Nära på nypa sig i armen läge här åker jag med dessa supercyklister, det känns mäktigt på något sätt. Ett av mina häftigaste cykelminnen.
Men när vi ska köra ner hela Piggen 14 km med alla serpentinsvängar då gäller det att koncentrera sig. Det går fort fruktansvärt fort. Vid den här tiden hade jag aldrig kört omkull på en cykel (första vurpan kom 2015) och jag hade verkligen inte lust att göra det i 75 km h nerför ett berg. Jag klarade av den vådliga nerförslöpan och kunde hänga med gruppen hela vägen ner, men det var ärligt talat rätt läskigt. Vi snittade 60 kmh på vägen ner i 14 km det tog alltså 14 minuter av STORT fokus på varje sväng och position och jag kände instinktivt ALDRIG MER på det här viset.
Nu uppför Soller 5 km de allra snabbaste börjar tokköra och jag får släppa ett gäng i backen men tar mig ganska fint med och nere på platten igen blir vi en grupp om 7-8 som sen håller ihop in till Palma. Jag slutar på 14 plats och är före Zabel och flera andra x pros i mål bara 5 min efter solosegrande Rudi Selig.
Glad och nöjd i mål i Palma. Erik Zabel var inte fullt lika upphetsad:-)
http://jblifecycling.blogspot.com/2013/04/jonas-bohr-vs-erik-zabel-1-0.html
Hemma igen kommer jag snabbt ner på jorden när jag ställer upp i Sveriges i särklass hårdaste linjelopp vad gäller konkurrens Scandinavian Race i Uppsala. Ett stenhårt varvlopp över 195 km där jag oteknisk sladdar efter i de många tvära kurvorna med större och större dragspelseffekt och alla igångdragen maler snabbt sönder mig. Orkar hänga med i ett varv det går i 44 kmh och 14 km innan snöret går av. I en annan liga helt enkelt http://jblifecycling.blogspot.com/2013/05/i-en-annan-liga.html
I juni är det också dags för ett allvarligt försök att nu klara SUB 7 med Team Continental. Vi har dessvärre inte vare sig vädret eller den där riktiga dagen med oss sammantaget och med 5 mil kvar tvingas vi se slaget förlorat och geisten går ur och vi rullar i ganska maklig takt de sista 3 milen in på 7.17. Men ganska snabbt formar sig en revanschlust för Contilaget och nästa år då jäv...
Jag tävlade sparsamt under året vad gäller linjelopp, men lyckades klara mitt mål att komma topp 10 i elitklass på ett tufft linjelopp och blir 9:a i Falkenloppet i Nynäshamn över 13 mil. Loppet har DM status i Stockholm och jag blir 2:a på det och ännu bättre går det i DM på tempo på hösten som hålls i samband med Fredrikshofs KM där lyckas jag vinna DM tecknet i elitklass och fick upp farten riktigt bra på tempocykeln och var snabbast i ett par Smacktempo på rad. Något som inte hänt sedan dess tyvärr men konkurrensen har också hårdnat betydligt senaste 3-4 åren. I kampen mot mig själv skulle det ta ända till i år då jag med mycket tempoträning i faktiska tal och fart blev snabbare än då 2013. Its never too late!
På min gamla tempocykel kanske 2014
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar