Något jag noterar i debatten kring doping i allmänhet och i Lance affären i synnerhet är en tendens hos både journalister och andra tyckare att förkasta individen, nu senast Lance med ett närmast hatiskt uttryck. Jag tycker det onyanserat och i avsaknad av insikt kring problemet, hur och varför det ser ut som det gör med doping i många idrottsgrenar.
Mobben basunerar: Jäkla fuskare stäng av dom på livstid och låt dom helst löpa gatlopp. Det i sig är inte så konstigt då många verkar ha en tro att det här med doping inte är 1. Något som vi svenskar håller på med. 2. Ofta förknippat med osympatiska och tveksamma personer som Mühlegg, Ben Johnson och nu Lance Armstrong.
Det verkar finnas en genuin skadeglädje, "där fick han den grisen", om det inte går att fängsla honom så stäng i alla fall av på livstid. Just i fallet Lance som trampat ner så många under sin karriär när han stenhårt praktiserat anfall som bästa försvar så kan man ju förstå dom reaktionerna, men varför detta hat? Killen är ju inte direkt Anders Behring Breivik eller? Hur illa han än betett sig, (vilket han har, det behöver vi inte tvivla på) så har han samtidigt gjort enormt mycket mer sammantaget för människor än de allra flesta i form av inspiratör för cancercommunityn samt inte minst ekonomiskt för stiftelsen Livestrong som inte existerat annars och som samlat in över 500 musd. Lance själv har inte bara använt sitt namn där utan engagerat sig mycket i alla år ner på gräsrotsnivå för att bekämpa cancer. Något han brinner för "nästan" lika mycket för som att vinna cykeltävlingar". Läst några böcker både om och av Lance, inte minst Lance Armstrongs War av Daniel Coyle ger en neutralt granskande bild av honom, en bild som förstärktes när jag såg Oprah intervjun speciellt del 2 tycker jag var klart intressant Oprah Lance part 2 full interview. I den är det tydligt att han inser att han med attityden vinna till varje pris blivit ett allt större asshole och trampat ned allt i sin väg som äventyrat hans intressen.
Paradoxalt nog tror jag att den här historien kommer bli en positiv vändpunkt i hans liv,framför allt som människa och utveckling av en bättre personlighet. Om några år tror jag han kommer tycka att det här vad det bästa som kunde hända både för honom, familj och barn.
Vad tycker jag själv om Lance? Hatar jag honom? Tvärtom jag älskar honom. Inte hans persondrag och på det sätt han betett sig, tvärtom det är avskyvärda egenskaper. Men Lance berör och sticker ut ala extraordinär. Idrottsvärlden vore bra mycket tråkigare och fattigare utan personer som Lance. Karaktärer som är larger than life, inte följer några mallar utan sin egen väg med en en obändig kraft och beslutsamhet att vara bäst till varje pris. Det finns inte många av den typen i världen. Tiger Wooods är en annan som delar många av Lance personlighetsdrag, och han har ju också fått sin beskärda del av både uppgång och fall. Det är det skådespelet i kombination med deras extrema dominans som fascinerar och kanske får en att undra om man måste ha dessa sämre personliga egenskaper för att bli så dominerande, något som talar emot den tesen är Leonel Messi, som är from som ett lamm men ändå överlägset bäst. Messi kanske är undantaget som bekräftar regeln.
Oavsett vad man nu tycker om Lance personligen så kvarstår faktum att cykelsporten har en djup förtroendekris som kommer ta många år att reparera. Gängse uppfattning är att "de är fuskare allihop". Det är både rätt och fel. Det var rätt ända från tidigt 50 tal gällande centralstimulerande medel, även om det då knappt ansågs som doping och ända fram till 2005 när EPO och bloddopningskulturen var normen. Men det är definitivt fel idag. Vilket är enkelt att leda i bevis, bara att titta på snittfarten i TDF som är flera km lägre idag och framför allt tiderna i klättringar som trots utveckling av såväl utrustning som träningskunskap är ca 10% sämre än vad Pantani och Armstrong körde uppför bergen ståendes i bocken. En riktigt bra skildring om Marco Pantanis tragiska liv och död är The Death of Marco Pantani av Matt Rendell. Där behandlas och förklaras även mycket av dopingkulturen. Om det var 90/10 då i relation doping / ren så tror jag det är närmare motsatt 90 /10 nu. Det här har inte debatten fattat utan dömer hela sporten idag som icke trovärdig. För den som vill se vilket uttryck det kunde ge uppför Alpe D Huez se här och njut, eller kanske bli förskräckt beroende på hur ni ser på hans prestation Pantani Alpe D Huez 1997. På ett sätt är klippet ett bra exempel på varför det blev som det blev med denna kultur. Människor ville se extrema prestationer och exceptionellt lidande. Det är därför de klassiska klättringarna i TDF drar till sig över 1 miljon åskådare live. En odopad Pantani skulle helt enkelt inte vara lika spektakulär som den ni ser i klippet. Det är ett uttryck för marknadsekonomi, utbud och efterfrågan. Nu finns det ett större intresse för "sund" idrott och därmed större efterfrågan på rena idrottsmän.
Nu till huvudpoängen med mitt inlägg. Jag tycker cyklisterna som döms gör det för mycket personligen, med fördömandet jag var inne på tidgare. I mitt tycke är de stora bovarna, UCI, teamledningar och sponsorer som tillät denna utveckling ske. UCI stimulerade och närapå legaliserade utbredningen av EPO genom att 1997 införa en maxgräns för hematokritnivå (andel röda blodkroppar) av 50%. De flesta elittränade cyklister ligger betydligt lägre runt 40% men i ett huj blev 50% normen dit hela klungan skulle ligga på och vips så kördes det absurt mycket fortare Skrämmande tidsdokument från 1997 om EPO från länken kan ni läsa om hur man såg på EPO 1997 och att man snarare tyckte att gränsen var 50% var lite hårt dragen. EPO testades inte effektivt förrens 2005 och innan det var det gängse praxis i klungan. Ville man ha ett stopp av utvecklingen mot doping och mer och mer medicinska tillsatser så är det på ledningsnivå man borde agerat genom att sätta sig vid ett runt bord UCI alla teamchefer, sponsorer etc. Är det den här utvecklingen vi vill ha? Helt enkelt bilda kartell. Det här vill vi inte se och ta stenhårda krafttag. Man skulle gjort som maffiafamiljerna i USA på 30-50 talet när droghandeln eskalerade och familjernas överhuvuden träffades för att besluta att droger håller vi inte på med, vi kör på sprit, spel och prostitution istället. The old fashioned way:-) men precis som för maffian. Där det finns stora pengar inblandat så tar de intressen överhanden, så också inom cykelsporten och det blev legio att kör ert team med dessa medel så gör vi det också. Vi har dessutom lite bättre läkare än er och har hittat lite nya fräscha grejer här..och så var ikapprustningen igång. Det är således ett systemfel och inte ett individfel.
Om ni läser de utmärkta böckerna av Paul Kimmage, David Millar och Tyler Hamilton kommer bilden klarna. Dessa tre herrar var helhjärtade motståndare till doping och hade framgångsrika amatörkarriärer. Deras bittra uppvaknande som första års proffs i klungan var densamma, helvete vad det går fort, hur är det möjligt? Vad går dom här killarna på? Jag har ju inte en chans att hänga med. De slet i några år med skrala resultat och ställs sedan inför ett val. Either i play the game level or i have to leave it. Kimmage vars karriär var på slutet av 80 talet då det mest var amfetamin (otroliga historier om sprutor med amfetamin i ryggfickan på stora delar av klungan som tas inför sista milen sittandes på cykeln) och andra prestationshöjande droger valde att sluta då han inte riktigt hade supertalangen från start och ville inte ställa upp på drogerna. Han blev sen framgångsrik journalist och har bedrivit en dopingjakt och varit en nagel i ögat på UCI, Armstrong och andra i hela sitt yrkesliv. Millar och Hamliton valde dock att spela spelet på spelets villkor och började dopa sig. Båda beskriver en liknande historia om att de klarade att säga nej i 3 år och 1000 dagar sedan tog viljan att trots allt kunna prestera bra resultat över och insikten om att den här kulturen kan jag inte ändra på så jag väljer att inordna mig. Resultaten kom fort för båda två som blev absoluta världscyklister, inte minst Hamilton sågs som en tydlig utmanare t om mot Armstrong och hade även bättre testvärden än Armstrong när han var som bäst. Hamilton beskriver Armstrong som den tydliga ledaren och den som alltid låg i framkant med taktik och planering av såväl träningen som dopingpraktiseringen.
Vad händer med kroppen under de oerhört grymma och extremt prestationsnedsättande tävlingar som en Grand Tour utgör? Speciellt andra halvan av de tre veckorna pratar vi kanske om en försämring på 2-4% per dag pga den omänskliga prestation det är att ligga så hårt 6 timmar om dan i 3 veckor. Det här sliter ned prestation och kropp så hårt. Det är just stoppandet av nedbrytningshastigheten som EPO, bloddoping och testosteron primärt gör så den som använder sig av det återhämtar sig bättre, eller snarare tappar lite mindre under långa tävlingar, mår väsentligt bättre och framförallt cyklar fortare, mindre sliten nästa dag. Både Millars och Hamiltons erfarenhet är att du kan konkurrera hyggligt bra utan doping på endagstävlingar och kortare etapplopp men under denna era var helt chanslös på Grand Tours om du körde utan doping Paniagua (vatten o bröd).
Ibland kan det också vara en bra idé att höja blicken lite och försöka titta på ett logiskt eller fågelperspektiv på situationen. I en tid när "alla" gör det perioden 95-05, UCI har en 50% regel, det finns inga tester mot EPO. Vem är då cyklisten som ska säga, nej inte jag! Jag kör ren. Nej man får nog tyvärr konstatera att det har tagit en mycket lång tid att ändra värderingar och kultur i denna sport. Men den förändringen är nu helt klart på kraftig frammarsch med Team Sky & Garmin som har en stenhård stans mot doping samtidigt som blodpass och testningen gått mycket fram. Kulturen med prestationshöjande medel i cykling har funnits så länge se nedan bla legenden Jaques Anquetil med 5 TDF segrar mellan 57-64 och aldrig hymlade aldrig med sin användning av dessa. "Do you think you can ride these mountains on just Evian?" Här är några andra quotes från förr: "The top riders are obliged to be fresh each time and they can't do that without stimulants. Nobody could or ever will be able to do that because there are no such things as supermen. Doping is necessary in cycling."
Rik van Steenbergen, a top pro in the 40s and 50s
"My closets now will be empty of syringes and prohibited substances. The majority of racers resort to drug products, and those who refuse to admit it are liars."
Dietrich Thurau, many pro wins in 70s and 80s
"I do not wish to hear spoken the word doping. Rather, one must say 'treating yourself,' and speak of treatments that are not appropriate for ordinary mortals. You cannot compete in the Tour de France on mineral water alone."
Jacques Anquetil, Won TDF five times in 50s and 60s
Varför då inte bara släppa det fritt? Ja lite paradoxalt så är ju både EPO och testoseron om det används i kontrollerade lite mindre doser bra för kroppen, både för prestation och allmäntillstånd. Jämför tex med höghöjdsträning som får EPO liknande effekter. Men gränsen för doping måste ju dras någonstans och vore EPO fritt så skulle det överdoseras vilket också skedde tidigt 90 tal när många åkare tryckte i sig så mycket EPO att blodet blev så trögflytande och nästan koagulerade på natten i vila. Läs Belgian cyclist dies in sleep Tour of Quatar 2009 nedan utklippt från länken
It brings to mind one of the most fascinating quotes I've ever come across in a cycling book - it was in the book "The death of Marco Pantani" by Matt Rendell, in which a story is recounted of how in the 1990's, with EPO use rampant, the cyclists would set their heart rate monitors to sound an alarm if their heart rate dropped below a certain level. On hearing the alarm, the cyclists would have to wake up, get the bike out and spend 10 minutes on the rollers, in their hotel rooms, just to jump start the circulation.
In the words of one cyclist: "During the day we live to ride, and at night, we ride to stay alive". Quite chilling, and I must confess that these were the first thoughts that went through my head upon reading of the death of Nolf.
Att vara proffscyklist måste vara bland det hårdaste mest oglamorösa yrke du kan tänka dig. Om du nu har orkat läsa igenom ända hit så kan du ju fråga dig själv. Hur tror du att du skulle agerat och vilken väg skulle du valt som ung hungrig begåvning, på gränsen till dina drömmars mål, att göra karriär tjäna pengar och bli en hjälte om du fick chansen att köra i ett proffsteam under denna era? Fundera på det en stund innan du fördömer cyklisten från den tiden.
Strålande skrivet! Håller helt med!
SvaraRaderaTack Maria!
SvaraRadera