Kompiskampen - Falling down

Nej en så episk Falling Down som Michael Douglas gjorde jag som tur var inte ikväll. Men inte var det mycket att skriva hem om så short story om Kompiskampen mars sista dag. Jag bröt efter 4 minuter runt 350 w. Efter typ en månad av bara utecykling så kände sig kroppen och kanske än mer hjärnan inte sugen på Monark och testcykel längre. So fu.. It nu tar vi nya tag ute istället..

Klar! Vi ses i november.

Fick glädjande en nästan absurd snabb återkomst till hyggliga prestationsnivåer efter höftbrottet för ett drygt halvår sedan och klarade 275 w på Monarken redan i november i Kompiskampens första 20 minuters test. Fortsatte uppåt med 310 w i dec och 339 i januari och jag trodde då att skadan snart var ett minne blott. Men sedan dess har jag pendlat lite upp och ned både i prestationsnivå och med värk / känningar i högerbenet som inte verkar vilja släppa. Jag går som Zeb Macahan fortfarande, men som tur är inga större problem med cyklingen.

 Så det kunde varit värre som han sa Anton Glanzelius i Mitt liv som hund. " Se bara på Laika henne skickade de upp i rymden".

Räddare i nöden

Vilken fantastisk fin påskcykling det blev ut till landet på Smidö idag. Soligt och 7-8 grader med mycket vårkänsla i luften. Cyklade vanliga omvägen hemma från Landsnora ut över Fresta Arlandastad Sigtuna Bro Smidö för 65 km istället för korta vägen 35 km över Stäket och Kungsängen. Bäckstedt hade zon 2 i två timmar med 6x3 min på max i zon 5 på schemat. Vilket passade perfekt att få in på vägen ut. Tränar fortsatt på att höja kadensen och snittade 90 idag, känns lite  forcerat men rätt ok ändå. 

Körde igång den första intervallen efter 1 timme i nerförsbacken några minuter innan Sigtuna. Hög fart och bra tryck, 3 minuter går väl rätt fort? Ja i alla fall första intervallen som tog slut redan efter 2 min. Kom i hög fart och ser en cyklist vinka i vägkanten till mig. Tänker först, "a men hallå" jag kör intervall och har 1 minut kvar, sorry kan inte stanna nu. Men hinner tänka om, klart jag stannar hur skulle det kännas att själv stå där på vägen i behov av hjälp och så svischar en gubbe förbi som leker idrottsman?

Skön snubbe, ca 30 år superretro med kortbrallor, vintagetröja, gammal snygg stålracer från 80 talet och dito cykelkeps. Har inte cyklat så länge sa han och efter punkteringen får jag inte på hjulet igen. Nu hade du otur tänkte jag först utan att säga något. Jag må cykla fort ibland men jag har tummen mitt i hand och är inte mycket till hjälp vid haverier och annat mek. Istället sa jag ok, försöte se rutinerad ut, jag ska hjälpa dig. Det tog sin tid, däcket var jäkligt svårflirtat men till slut fick jag dit det. Killen sken ikapp med solen på bron där vi stod strax innan Sigtuna. Jag sa hej och lycka till och nöjd över att kunna hjälpa till la jag på 2 minuter spurt in till Sigtuna som kompensation för den avbrutna intervallen.

Jobbade sen på i intervallerna så mycket jag förmådde med 6 min lugnt emellan. Efter 10 mil i förrgår och 8 igår var det inte hundra i ben och tufft att komma upp  i puls men inte så tokigt ändå.

Grym känsla efter sista intervallen och nu bara sista knappa milen fincykling i solen ut till Smidö och hela storfamiljen 11 pers som väntar med påsklunchen på bordet.

Glad påsk!

Bästa känslan på länge - snabbdistans 10 mil

Cyklade en gammal favorit i repris idag. 5 mil ut mot Fresta-Vallentuna- gamla Norrtäljevägen och sen hem igen. Kom ut i det fina vädret strax efter 13 

då Vera och jag kommit hem efter några timmar på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Som om det inte räckte att förlora kaninen Mimmi häromdagen så ramlade Vera ner från staketet förra veckan när hon gick balansgång och bröt ett finger. Kontroll idag och det läker fint, gips 2 veckor till, sen upp på staketet igen..

Kände relativt omgående en pigg förnimmelse i benen. Säkert hjälpte solen till också. Hade ingen fast plan utom att inte gå hårt i zon 4 och 5 men fick feeling av vårvibbarna och första passet med racer hemma för året. Det gick ganska fort ut till vändning med 37 snitt i lätt medvind. Höll pulsen i zon 3 med 132 snitt över hela rundan och kunde ändå hålla hygglig fart hela vägen hem för 35 snitt utan att tappa kraft eller ork.

Kanonfint besked och mer kraft till mindre ansträngning än någon dag på lägret förra veckan i Manilva. Var inte helt nöjd med performance där och hade trott på lite mer krut i benen. Men det blir kanske ett steg upp i trappan nu istället? 

Tränade på att cykla med högre kadens idag och snittade 88.3 4-5 varv mer än jag brukar. Jag har hela min korta cykelkarriär trampat tugnt och ofta fått höra det. Trodde jag ökat kadensen lite men på lägret tyckte alla inklusive coach Bäckstedt att så där kan man inte cykla om man ska ha nåt kvar i benen mot slutet av loppen. Jag vet inte, killarna har ju lite erfarenhet och kunskap om sånt här så det är väl bara att försöka spinna lite mer som en duracellkanin. Har i o f s nästan aldrig känt benen som en begränsningsfaktor och relativt många andra så håller min styrkekurva bättre ju längre loppen är. Men jag kanske kan öka några varv i kadens, spara benen lite mer och tjäna en del marginal gains. Vi provar så.

Deppigt Deppigt Deppigt

Igår var ingen höjdardag. Deppigt. Tjejernas älskade kanin Mimmi, en familjemedlem sedan 8 år somnade stilla in natten till igår. Tjejerna var otröstliga när vi märkte att Mimmi var på väg till kaninhimlen och igår morse var ett faktum. Det blir märkligt starkt och en av de första riktigt nära kontakterna med döden för våra tre döttrar. Mimmi var en stolt och rätt vresig kanintjej som inte lät sig klappas eller gullas med i onödan men hon var högt älskad av tjejerna. Hon fick en värdig begravning igår kväll och det kändes lite bättre för tjejerna efter det. Vila i frid Mimmi.

 

Deppigt. Bryssel förstås vilken förödelse och död. Svårt att förhålla sig till eländet och allt tyder på att det bara kommer fortsätta smälla med allt frekventare mellanrum. Irriterar mig lite på alla floskler från ledare efteråt om hur viktigt det är att stå enade och inte låta terroristerna vinna. Vadå det spelar väl ingen roll hur mycket "we shall overcome" vi sjunger det hjälper ju inte ett skit mot grundproblematiken. Ett intressant tankexperiment för att inte låta terroristerna vinna vore väl att göra tvärtom. Istället för att öka kontroll och säkerhet så avskaffa all säkerhet och kontroll på flygplatser och andra officiella platser. Låt de smälla bäst de vill och döda så många de vill av oss då står vi enade där i död och förintelse och låter inte terroristerna vinna. Lite som Jesus, vill du slå mig? Varsågod och vända andra kinden till, (fast vi kanske inte blir så många kvar..) Svårt läge, som det är nu triggar det ju bara mer och mer hjärntvättade jihadister och IS krigare att ansluta sig till martyrskapet och stolt offra sig för att slå ännu ett hål i de otrognas säkerhetsmur. Fruktansvärd utveckling som nu eskalerar.

Deppigt. Haft jäkla ont i höften sen jag kom hem från träningslägret. Kändes rätt bra där nere i Manilva och även om killarna i laget tyckte jag haltade kraftigt upplevde jag själv att jag gick nästan som förut. Men måndag och tisdag hemma bjöd på ordentliga bakslag och det kändes mer som jag bröt höften för en månad sedan än den 24 september. Några starka voltaren doser senare och efter att idag cyklat lugnt in till stan så känns det lite bättre. Det verkar som det gör mer ont när jag inte tränar något. Har vilat helt i tre dagar nu efter lägret och bara fått mer ont av det. Eller också var det baksmälla efter all träning i Spanien. Nu blir det start med lite lätt träning igen och förhoppningsvis lättar det igen.

Ja igår var det deppigt, idag känns det betydligt bättre. Inte minst nu efter skön hemcykling med hämtning av lilla bilen från service a 6500 kr. Så nu känns allt kanon:-) Livet är inte alltid lätt. Det är en dans på rosor också.. 

På tal om deppigt, kom att tänka på en gammal historia från mitten av 90 talet när jag var ute mycket i stockholms nöjesvärld. En gång då var Johnny Depp på besök i stan, vid den tiden när han var som hetast sexsymbol och alla tjejers "frikort". En av de tjejerna kunde förstås inte motså att ta det frikortet när Johnny stod framför henne en kväll på Cafe Opera. Tjejens stackars pojkvän som inte var inte med på kvällen och hans polare fick förstås höra om händelsen när ryktet gick. Det tog slut med tjejen. Hans kompisar trackade honom sen och frågade hur han mådde? Hur är det? Deppigt eller???

Kommit ner i varv

efter träningslägret i Manilva förra veckan.

Uppför Penas Blanca solo i regn

Nu är det färdigcyklat på Manilvalägret, middag ikväll sen hemåt imorgon, skönt efter 9 raka dagar med cyeklliv här nere i Andalusien. Första regnet för veckan föll imorse och det var ju rätt lägligt då det endast var lite lätt nedrullning kvar på agendan. Jag kom istället på den lite jobbigare idén på iden att försöka mig på den vackra men ack så tuffa Penas Blanca backen en gång till nu när jag ändå var här nere. Vem vet när chansen ges igen? Det slutade regna här i Manilva strax efter 10 och vid 11 tiden åkte jag solo iväg den dryga milen bort till Estepona för att där sen ta vänster rätt upp i serpentinsvängarna upp till 990 meter höjd och Penas Blanca. När vi körde klättringen i gruppen häromdagen tog jag det lugnt och cyklade upp på dryga timmen. Ville nu testa en hårdare ansträngning runt 90% och puls ca 150 slag för att se hur status var i kroppen såhär efter ca 80 mil cykel upp och ner hela veckan.

Backen är 14,2 km och snittar 6,5% låter inte så hemskt, men den är riktigt svåråkt, speciellt första halvan som är tvärbrant i början för att sen gå lite utför och sen brant upp igen, så det är svårt att hitta någon bra rytm och lätt att bränna sig och bli mör. Började också som så ofta lite för hårt och fick slå av lite efter 15 minuter. Det började också regna igen, bara skönt just då men jag förstod att tillbakavägen från toppen inte skulle bli så kul, dyngsur och frysandes med kass bromsverkan på grafithjulen.

La mig runt 150 puls och förökte tänka positivt och njuta av ensamheten och den makalöst vackra omgivningen, samt att det här var sista jobbet innan flera dagars välbehövlig vila. Tystnaden bröts en stund av en lång Posrchekaravan som var på väg nerför berget. Blev lite avis på Porscheförarna som satt där torra i sina fina bilar och jag hade också gärna varit på väg ner, men bit ihop och kämpa nu sista 20, belöningen kommer. Jag kunde inte hålla kraften som jag hoppats, men heller ingen genomklappning. Kilometerna tuggade ändå på och till slut var jag uppe på 51.41 och 16,7 kmh snitt på Strava segmentet 102 plats totalt och 9 i min age group 45-55 år. 

Snabbt på med en väst i kylan och regnet uppe på toppen och sen ner igen. Nerför blev jobbigt, frös som tusan och hade ingen bromsverkan i blötan så var tvungen att ligga hårt på bromsen nästan hela vägen ner för att inte cykeln skulle rusa. 

Halvvägs på väg ner slutade det regna 

och oj vad skönt när jag till slut kom ner till Estepona igen, solen tittade fram och jag sakta kunde cykla den dryga milen tillbaka.  

Ibikedatan visade 297 w / 312 npw vilket jag trott mig kunna överträffa en hel del, men det är bara att konstatera vägen tillbaka är lång och kräver tålamod. Jag får glädja mig åt att det känns ändå som jag tålt träningsvolymen på lägret bra. Känner mig inte speciellt sliten och har glädjande mindre ont i höften när jag går nu än för en vecka sedan, MEN nu ser jag fram mot mycket vila och ännu mer ser jag fram mot att komma hem till alla tjejerna.

Igår var annars en fin dag. Jag tog en platt skön 12 milare med min kompis Thomas E. Thomas bjöd sen hem mig till deras fina våning i Estepona. Helskönt i solen på takterassen med usikt åt alla fyra vädersträck. En sån kan jag också tänka mig om några år, när jag blir lika gammal som du Thomas:-)

På taket och på torget i liten by med en dubbel espresso under cykelturen.

Dagens bästa stund

Har hittat in i lite stabila rutiner nu 7 dagar in i lägret i Manilva Andalusien. 2 dagar kvar och rätt mycket cykel har det blivit. Vackert så det förslår och riktigt kul för det mesta. Men sen 3-4 dagar har jag en ny favoritstund på dagen. Det är efter cyklingen när jag sätter mig i solen och värmen in i en liten smatt på hotellet och njuter en sen lunch tillsammans med ett frostat stort glas Cruzcampo. Heaven on earth, det blir inte bättre än så efter en lång dag i sadeln. Idag en lysande grillad tonfisk med fin sallad och ris, toppklass.

Rundan idag var tänkt som 16 mil med 3400höjdmeter som jag skrev i morse. Vi började att cykla bort till Estepona och tog sen den långa Penss Blanca backen upp 14.2 km upp till 990 m över havet.

Hade bestämt mig att inte försöka gå med i de starka och lätta elitkillarnas fart och höll ett kontrollerat tempo kring 250 w upp för klättringen och kunde faktiskt njuta otdentligt av de makalösa vyerna högt över hvat och ner mot kusten och Estepona. 

Stannade till vid en utsiktsplats en bit innan toppen

Efter en utförslöpa fortsatte det sen med en ganska lång klättring till. Tog det fortsatt kontrollerat och kände mig rätt nöjd över beslutet att inte gå på rött idag. Tyvärr vurpade sen Marcus i nästa långa utförslöpa och skrapade sig rätt illa på vänsterhöft och armbåge. Turligt fanns ett pharmacy nära efter vurpan i nästa by som kåg nära där det blev ett ganska långt stopp för omplåstring. 

Marcus som är en hårding, så här ser han ut nu

cyklade sen vidare men vek av för knappa 10 mil och drygt 2300 höjdmeter. 

Några till anslöt och jag tog ett snabbt beslut att göra detsamma medan resten av gänget körde vidare enligt plan. Kan vara skönt att komma hem fräsch så här 7 dagen i rad med cykling, och ännu skönare känns det nu efter en härlig recoverytimme i solen efter en kanonlunch, en stor öl och en dubbel espresso. Hasta la vista!

Idag berg igen 16 mil och 3400 höjdmeter

Ser ut att bli en fin dag i bergen. I alla fall vad gäller vädret. Vy från min balkong kl 8 nu på morgonen. Inte ett moln så långt ögat kan nå..

Hur cyklingen ska gå är lite mer oklart, men tänker ta det lugnt idag och känslan har ändå varit rätt ok sista dagarna även om det tydligt känns att det är en bit kvar till bra form. Ligger ca 10 pulsslag och lika mycket trötthet över nivå innan skadan.

Med Patrik Moren efter gårdagens 4 timmars tur. Knappa 11 mil 4x15 lagtempointervaller i bocken samt lite berg.

Elitkillarna i SCK är många, unga, starka och lätta i bergen och även om det sägs att det ska gå lugnt uppför så trissas ofta tempot upp mot 280-300 w i klättringarna för mig om jag ska kunna hänga med. På 16 mil och 3400 höjdmeter idag skulle det bli ett självmordsuppdrag i klass med söndagens för mig att försöka gå med så idag så tänker jag hålla ett lugnare tempo och njuta av de fantastiska omgivningarna. 

Annars börjar jag längta hem lite. Mest för jag saknar alla mina tjejer. Speciellt som vår lilla Vera ramlade igår och bröt höger ringfinger när hon gick balansgång på staketet hemma i vårsolen. En massa timmar på akuten senare hemma vid midnatt med gips och mitella. Min stackars älskling vad jag tycker synd om dig och längtar hem..

Träningstävling på SCK läger - Welcome back legs

Welcome back legs! It´s been a while but im so glad to meet you again. Please stay a while now..

Ja idag var det roligt igen med cykling efter en episk lidelse häromdagen. Efter ett lite lättare 2,5 timmes pass med några fartintervaller igår så var det dags för två träningsrace a 4,5 mil styck idag, med dit och hemcykling blev det 133 km varav 9 mil blev rätt hårda och långa stunder stenhårda. Ca 15 cyklister blev uppdelade i två lag och varv 1 så var det fri taktik för respektive lag. Det blev lite virrigt där i starten, Jakob fick tekniska problem och själv hade jag knappt ordning på vilka som var i mitt lag av alla med likadana kläder. Efter en lugn start hade en grupp om 3-4 cyklister kommit iväg. Några stötte efter, jag med och det tog hårt med ansträngning på max och så blev vi 4 st varav 3 var i mitt lag. jag borde då enligt de som var i mitt lag slagit av vilket jag gjorde lite sent. Ja ja ni får ha lite överseende, inte så lätt alltid det här med taktik och strategi för en gammal oldboy som inte cyklat så länge, men man lär så länge man lever. Fort gick det där ett tag men sen när jag slog av lite blev vi en grupp om jag Luca och Marcus som hamnade i ingenmansland. Extra mycket ingenmansland eftersom vi körde fel och fick en extra loop om ca 5 km. När vi stannade i en backe och undrade om det här verkligen var rätt väg tillbaka så kom Arvidsson och Moren nere i backen. De var framför oss innan vi körde fel vilket betydde att de också kört fel, dessutom ytterligare en bit mer än oss. Vi rullade sen på i ett riktigt bra lagtempo med ca 43 fart de 2,5 milen tillbaka till målet. Wendelin och Bäckstedt var lite loss och skulle göra upp om det men då kom det ett gäng ifatt på slutet och om jag förstod rätt så swischade Nils Penton om dem precis innan mållinjen. Bra genomkörare för de flesta trots lite felnavigeringar.

Uppsamling efter första racet i Los Angeles

Vår eminente ledare och pappa David Schwieler (ja du är iofs några år yngre än mig David men du tar hand om oss som en pappa) hade innan han åkte hem idag varit ute och rekat och spraymålat banan med våra namn. Missade jag tyvärr när vi åkte förbi i backen, var för trött för att se.

Race 2 las upp att respektive lag hade en förutbestämd spurtare som skulle ledas fram hela vägen för att sluta i en fint spurttåg och där göra upp om segern. Peter Eggertsen blev spurtare i sitt lag och jag blev spurtare i vårt lag. Två starka lag och det gällde som avslutare att hänga med hela vägen runt och även försöka ta chansen att stöta ifrån andra laget vid tillfälle. Hade väsentligt bättre kropp och ben idag än tidigare i veckan så jag var inte orolig att hänga med vårt lag eftersom jag skulle få skydd hela vägen. Men det var en backe på kanske en knapp km som var rätt brant och jag vågade inte lägga ner på lilla klingan fram då min framväxel återigen börjat strula. Alltså SRAM Red jag är inte helt nöjd med stabiliteten i inställningarna och ser fram mot kommande Dura Ace DI 2. Efter lite avvaktande i början tog det bra fart och Magnus Bäckstedt som var i mitt lag sa kom ner lite och lägg dig på mitt hjul så tar jag ett ryck och en långförning. Häftig känsla att lägga sig i lä bakom denna legend och Paris Roubaix vinnare. Fort gick det också och bra vindskydd får man bakom STORA Magnus så det var en fin rulle att hålla. men andra laget var snabbt på sin vakt och täckte snabbt vårt försök. Det gick sen på rätt bra till backen efter byn Los Angeles (ja jag tror den heter så). I backen körde andra laget på och de fick lucka till mig /oss. Jag hade storklingan och tappade kadensmomentum i branten och fick verkligen bryta mig upp under HÖG puls. Vi hade ändå ett så starkt tempolag med 5-6 duktigt åkstarka så vi fick ingen panik och väl över toppen hade de kanske ett 15 tal sekunder och hej vad det gick nu. De sista 2 milen hem var snittet 46 kmh. Bäckstedt, Arvidsson, Harnesk, Mazzurana och Moren gjorde ett grymt jobb och jag låg med bakom och njöt av farten. Det tog ändå säkert en mil innan vi kom ifatt andra laget som med bara Freddy Johansson och Edvard Wendelin med Peter Eggertsen på hjul gjorde ettt hästjobb. Väl ifatt var det också några av deras killar som legat precis bakom mig utan att jag lagt märke till det. Så vårt övertag var nu utjämnat. Sen blev det lite tjuv och rackarspel om positionerna på vägen sista milen in mot mål. Vi försökte några gånger med två mannaryck där jag låg på hjul, men det täcktes. Nu började de flesta gå på rött inklusive jag och när vi trodde vi hade kort kvar till målet så gjorde Christoffer Harnesk och Luca Mazzurana en sista attack och jag efter. Men det var en bit kvar och de brände upp. Istället kom andra laget med en attack två gubbar med Eggertsen på hjul förbi i snabb fart. jag fattade att jag måste med nu annars är de borta. Jag tryckte mig efter och lyckade ansluta. Ingen drömposition med några hundra meter kvar ensam mot tre, men deras uppdrag var slutkörda med ett par hundra meter kvar var det bara jag mot Peter, han först och nu betydligt bättre odds för mig. Han slog av tempot, jag likaså och beslöt mig för att vänta innan han drog igång. När han gjorde det med kort kvar 50-75 meter gick jag ut till vänster och gav det sista jag hade och segade mig ifatt närmare och närmare utan att ta dramatiskt mycket, men det räckte precis och var ett halvt hjul före över linjen. Det var första spurten och maxkraft sedan höftbrottet i höstas och bra skönt att det funkade.

Ett riktigt kul träningspass och ett grymt lagjobb, tack för en bra dag grabbar.

Data från de sista 2 milen med 46 kmh snitt.

Nej nu skiter jag i det här och tar taxi

Ett av mitt korta cykellivs sceniskt vackraste rundor. En bergsdistanstur på dryga 18 mil för SCK elitlag i makalöst vacker natur upp och ner för berg i Andalusien. Jag själv däremot vek ner mig efter dryga 13 mil när vi kört fel för andra gången och dagens tänkta 16 mil nu skulle bli 18 istället. Efter nära 5 timmars lidande och 3150 höjdmeter med helkass känsla gick min gräns där i en by när vi dividerade om vilken väg som skulle ta oss hem. Hade vi inte kört fel hade jag slitit mig med hem, men 5 mil till? No way, min räddning blev följebilen som jag kunde packa in cykeln i och åka med hem. Annars hade jag satt mig på en bar druckit 3 snabba öl och beställt en taxi hem. Fy fan för cykling, vilken jävla skitsport det är när man är klen.

Har nöjd tagit beslutet att bryta

Cykeln i bilen, kör hem mig.

Till den här, såja nu känns det lite bättre

Vet inte vad som hände idag men det fanns liksom ingen kraft. Redan efter en knapp timme, mestadels uppåt som också gick rätt hårt men ändå kändes någorlunda var vi framme vid dagens tuffadte stigning Gaucin backen på dryga 6,6 km med 7.4% lutning. Jag bestämde mig för att satsa fullt i klättringen och se vilken nivå jag hade och vad det skulle räcka till på Strava.

Började i hyggligt hårt tempo och vi var ett gäng i 15 mannagruppen i fronten utan att någon gick stenhårt. Så kom Staffan Arvidsson och Nils Penton båda två av Sveriges vassaste cyklister, dessutom lätta i kroppen och svårt snabba uppför. De brände förbi i hög fart och jag efter i vad som sen skulle visa sig bli ett ödesdigert misstag. Jag kom ifatt och tog Pentons hjul, det gick fort wattmätaren visade 400 w och jag kom snabbt upp nära maxpuls. Klättringen är bara 6 km, kom igen bit ihop nu. Jag hängde med ett par tre minuter. Staffan gjorde ett tojryck från redan hög fart, Penton lät bli vilket jag var glad för och jag försökte fortsatt hålla hans hjul. Det gick kanske ett par minuter till. Sen var det game over för mig. Släppte med 165 i puls och försökte hitta mitt tempo. Gick sådär, tappade fart hela tiden men krigade hela vägen upp mot demonerna. Vad tusan är du så här kass för Jonas? Vad håller du på med? Sluta istället. Jag led verkligen de sista 3 km upp. Peter Eggertsen och Christoffer Harnesk gick om mig med ett ryck. Jag kom ifatt dem men fick släppa direkt. Några hundra meter innan Gaucin där vi stannade kom Patrik Moren och Edvard Wendelin också ganska oberörda om. Jag tog deras hjul och pustade helt slut ut uppe i Gaucin där vi fick en skön paus för att samla ihop alla.

Med Christoffer i Gaucin

Nu räckte det inte med en Cola, en banan och en gel. Jag hade mer eller mindre gått in i väggen och nu var det 3000 höjdmeter kvar. Kul sport det här cykling. Nej fy fan jag har sällan känt mig så värdelös och klen. När vi fortsatte så var jag i svansen direkt och när killarna körde på runt 300 w började jag tappa så fort det började gå uppför igen. To cut an already long story a little bit shorter. Påföljande 9 mil blev pretty far from ok. Bryt ihop och kom igen. Trodde jag var i hygglig form, men det var som om 50 w bara saknades idag. Bättre känsla imorgon?

Från balkongen i Manilva

Det är vindstilla, solen lyser från en klarblå himmel över medelhavet med Atlasbergen och Gibraltarsund precis om hörnet från balkongen i Manilva där vi bor. 

Magiskt vackert med havet till höger och bergen till vänster.

Klockan är 09.20. Det är en frisk morgon men solen värmer redan skönt. David sitter och planerar dagens rutt på Strava vid datorn.

Vi är ett femtontal i SCK som ska cykla ca 12 mil idag. Ett relativt lugnt och platt pass i zon 2 och zon 3 i förningarna. Ser fram mot det, hårdare tider kommer. Imorgon är det tydligen 6 timmar på schemat som coach Bäckstedt planerat. Vi kom hit igår och fick en fantastisk fin liten runda på dryga timmen i soft tempo runt lite berg och vackra byn Casares. 

Det kommer bli en fin vecka.

Ready to roll

Det här ska väl räcka att rulla omkring i ett tag, eller? Fick min beställning av grymma cykelkläder från Bioracer igår. Tycker de blev helbra i Stockholms CK:s design, känns som toppkvalité och aerokläderna är state of the art. En alldeles lagom stor uppsättning av tröjor, shorts, tempodräkt, aerotröja, vindväst, vår / höst brallor och tröja med lång och kort ärm, ben o armvärmare och så några nya hjälmar från TEC där både tempohjälmen och lvg hjälmen med MIPS kändes riktigt sköna.

När åker vi på läger till Andlusien sa du? Jaha på fredag, kul!

Kontraster, Röntgen & Andalusien

Dubbdäck igen och 35 grader temperaturskillnad mot cyklingen i varma sköna Phuket förra veckan, kontraster. Men det är väl så, det är kontrasterna och jobbet som görs i grisväder som ger skönheten till de fina stunderna. Idag var det annars helt ok väder och t om en sol som tittade fram. Blev ca 6 mil cykel idag, i 4 omgångar. Först in till stan imorse för ett kort besök på jobbet. Sen cykel till Danderyd Sjukhus för röntgen och kontroll av höften. Efter en timme väntan på att få ta röntgenplåtarna var det sen ytterligare 1.5 timme kvar innan jag fick en tid med läkaren för att gå igenom rehabstatus. Var inte helt sugen på mer väntrumstid bland sjuka och trasiga människor. Samtidigt som jag blir glad och verkligen kan uppskatta min fysiska status och allmäntillstånd i ett rum fullt med sjukdom och ålderdom så är det också en deprimerande miljö som jag helst inte vill vara längre än nödvändigt i. Så jag stack ut på en dryg timmes cykeltur till istället innan läkarbesöket och lyssnade på ett avsnitt av Filip och Fredriks podcast. Tog det lugnt och extra lugnt går det ju med dubbdäck men det kändes helt ok, lite jetlaggad efter risig sömn sedan flyget hem i söndags, men helt ok känsla och inget ont i benet. Vilket kändes skönt inför träffen med doktorn.

Tillbaka till väntrummet och det blev nog en styv halvtimmes väntan till ändå innan jag fick komma in. Läkartjejen berättade att röntgenplåtarna och läkningen såg bra ut och frågade hur jag upplevde det? Bra sa jag, kan cykla i stort sett obehindrat men har fortfarande jobbigt med att gå, haltar och värk när jag trycker eller står på onda benet och springa känns en bra bit bort. Ska det vara så, är det normalt nu nästan ett halvår efter olyckan? Ja sa hon det är fullt normalt jag tycker det ser bra ut sa hon efter att ha känt och klämt testat rörlighet. Fortsätt bara att träna på som du gör så släpper det mer och mer. Ok sa jag vad bra då gör jag det sa jag och tog på mig cykelbyxorna och cyklade hem och tog en kvart i roddmaskinen och gjorde lite core och armhävningar för allsidighetens skull. Provade också lite benböj med 50 kg på stången men då sa högerbenet nej tack inte mer idag.

På fredag blir det dock mer, ja inte av benböj men en massa cykel. Får glädjande följa med "ungdomarna" i Stockholm CK:s elitlag på en dryg veckas träningsläger till Andalusien. Ska bli superkul och vår tränare Magnus Bäckstedt kommer också med så det lär bli högkvalitativ träning och en hel del mil både i berg och på platten. Lite osäker på hur mycket volym jag tål men får göra som Ola Salo sjöng med The Ark "Let your body decide where you want to go, high or low, fast or slow". 

Bring it on!

One night (more) in Bangkok

Imorgon dags för hemfärd efter dryga två grymma veckor i Thailand. Har precis kört en hård timme på träningscykel i hotellgymet och tar igen mig vid poolen strax innan solnedgång. 

Tjejerna är ute på ännu en shoppingtur. Ingen lek att vara i Bangkok med 4 tjejer som gillar att handla kläder och annat oumbärligt de ser mest hela tiden. Sara tyckte den här skulle passa mig här idag när vi var på Chatuchaks gigantiska marknad.

 

Annars är det mest kvällarna på schyssta restauranger gärna högt upp med utsikt som tilltalar mig i Bangkok. Finns hur många grymm ställen som helst. Ikväll ska vi käka sista middag på Lebua Tower Sirocco 64 våningen

sen har vi varit på lite andra sköna restauranger och barer,  Above Eleven här t ex.

Hälsat på min lillebror med familj som bor här på jobb i ett halvår också. De stortrivs i Bangkok vilket man lätt kan förstå. Over and out time for a drink.

Mäktiga Grand Palace