Uppför Penas Blanca solo i regn

Nu är det färdigcyklat på Manilvalägret, middag ikväll sen hemåt imorgon, skönt efter 9 raka dagar med cyeklliv här nere i Andalusien. Första regnet för veckan föll imorse och det var ju rätt lägligt då det endast var lite lätt nedrullning kvar på agendan. Jag kom istället på den lite jobbigare idén på iden att försöka mig på den vackra men ack så tuffa Penas Blanca backen en gång till nu när jag ändå var här nere. Vem vet när chansen ges igen? Det slutade regna här i Manilva strax efter 10 och vid 11 tiden åkte jag solo iväg den dryga milen bort till Estepona för att där sen ta vänster rätt upp i serpentinsvängarna upp till 990 meter höjd och Penas Blanca. När vi körde klättringen i gruppen häromdagen tog jag det lugnt och cyklade upp på dryga timmen. Ville nu testa en hårdare ansträngning runt 90% och puls ca 150 slag för att se hur status var i kroppen såhär efter ca 80 mil cykel upp och ner hela veckan.

Backen är 14,2 km och snittar 6,5% låter inte så hemskt, men den är riktigt svåråkt, speciellt första halvan som är tvärbrant i början för att sen gå lite utför och sen brant upp igen, så det är svårt att hitta någon bra rytm och lätt att bränna sig och bli mör. Började också som så ofta lite för hårt och fick slå av lite efter 15 minuter. Det började också regna igen, bara skönt just då men jag förstod att tillbakavägen från toppen inte skulle bli så kul, dyngsur och frysandes med kass bromsverkan på grafithjulen.

La mig runt 150 puls och förökte tänka positivt och njuta av ensamheten och den makalöst vackra omgivningen, samt att det här var sista jobbet innan flera dagars välbehövlig vila. Tystnaden bröts en stund av en lång Posrchekaravan som var på väg nerför berget. Blev lite avis på Porscheförarna som satt där torra i sina fina bilar och jag hade också gärna varit på väg ner, men bit ihop och kämpa nu sista 20, belöningen kommer. Jag kunde inte hålla kraften som jag hoppats, men heller ingen genomklappning. Kilometerna tuggade ändå på och till slut var jag uppe på 51.41 och 16,7 kmh snitt på Strava segmentet 102 plats totalt och 9 i min age group 45-55 år. 

Snabbt på med en väst i kylan och regnet uppe på toppen och sen ner igen. Nerför blev jobbigt, frös som tusan och hade ingen bromsverkan i blötan så var tvungen att ligga hårt på bromsen nästan hela vägen ner för att inte cykeln skulle rusa. 

Halvvägs på väg ner slutade det regna 

och oj vad skönt när jag till slut kom ner till Estepona igen, solen tittade fram och jag sakta kunde cykla den dryga milen tillbaka.  

Ibikedatan visade 297 w / 312 npw vilket jag trott mig kunna överträffa en hel del, men det är bara att konstatera vägen tillbaka är lång och kräver tålamod. Jag får glädja mig åt att det känns ändå som jag tålt träningsvolymen på lägret bra. Känner mig inte speciellt sliten och har glädjande mindre ont i höften när jag går nu än för en vecka sedan, MEN nu ser jag fram mot mycket vila och ännu mer ser jag fram mot att komma hem till alla tjejerna.

Igår var annars en fin dag. Jag tog en platt skön 12 milare med min kompis Thomas E. Thomas bjöd sen hem mig till deras fina våning i Estepona. Helskönt i solen på takterassen med usikt åt alla fyra vädersträck. En sån kan jag också tänka mig om några år, när jag blir lika gammal som du Thomas:-)

På taket och på torget i liten by med en dubbel espresso under cykelturen.