Deppigt Deppigt Deppigt

Igår var ingen höjdardag. Deppigt. Tjejernas älskade kanin Mimmi, en familjemedlem sedan 8 år somnade stilla in natten till igår. Tjejerna var otröstliga när vi märkte att Mimmi var på väg till kaninhimlen och igår morse var ett faktum. Det blir märkligt starkt och en av de första riktigt nära kontakterna med döden för våra tre döttrar. Mimmi var en stolt och rätt vresig kanintjej som inte lät sig klappas eller gullas med i onödan men hon var högt älskad av tjejerna. Hon fick en värdig begravning igår kväll och det kändes lite bättre för tjejerna efter det. Vila i frid Mimmi.

 

Deppigt. Bryssel förstås vilken förödelse och död. Svårt att förhålla sig till eländet och allt tyder på att det bara kommer fortsätta smälla med allt frekventare mellanrum. Irriterar mig lite på alla floskler från ledare efteråt om hur viktigt det är att stå enade och inte låta terroristerna vinna. Vadå det spelar väl ingen roll hur mycket "we shall overcome" vi sjunger det hjälper ju inte ett skit mot grundproblematiken. Ett intressant tankexperiment för att inte låta terroristerna vinna vore väl att göra tvärtom. Istället för att öka kontroll och säkerhet så avskaffa all säkerhet och kontroll på flygplatser och andra officiella platser. Låt de smälla bäst de vill och döda så många de vill av oss då står vi enade där i död och förintelse och låter inte terroristerna vinna. Lite som Jesus, vill du slå mig? Varsågod och vända andra kinden till, (fast vi kanske inte blir så många kvar..) Svårt läge, som det är nu triggar det ju bara mer och mer hjärntvättade jihadister och IS krigare att ansluta sig till martyrskapet och stolt offra sig för att slå ännu ett hål i de otrognas säkerhetsmur. Fruktansvärd utveckling som nu eskalerar.

Deppigt. Haft jäkla ont i höften sen jag kom hem från träningslägret. Kändes rätt bra där nere i Manilva och även om killarna i laget tyckte jag haltade kraftigt upplevde jag själv att jag gick nästan som förut. Men måndag och tisdag hemma bjöd på ordentliga bakslag och det kändes mer som jag bröt höften för en månad sedan än den 24 september. Några starka voltaren doser senare och efter att idag cyklat lugnt in till stan så känns det lite bättre. Det verkar som det gör mer ont när jag inte tränar något. Har vilat helt i tre dagar nu efter lägret och bara fått mer ont av det. Eller också var det baksmälla efter all träning i Spanien. Nu blir det start med lite lätt träning igen och förhoppningsvis lättar det igen.

Ja igår var det deppigt, idag känns det betydligt bättre. Inte minst nu efter skön hemcykling med hämtning av lilla bilen från service a 6500 kr. Så nu känns allt kanon:-) Livet är inte alltid lätt. Det är en dans på rosor också.. 

På tal om deppigt, kom att tänka på en gammal historia från mitten av 90 talet när jag var ute mycket i stockholms nöjesvärld. En gång då var Johnny Depp på besök i stan, vid den tiden när han var som hetast sexsymbol och alla tjejers "frikort". En av de tjejerna kunde förstås inte motså att ta det frikortet när Johnny stod framför henne en kväll på Cafe Opera. Tjejens stackars pojkvän som inte var inte med på kvällen och hans polare fick förstås höra om händelsen när ryktet gick. Det tog slut med tjejen. Hans kompisar trackade honom sen och frågade hur han mådde? Hur är det? Deppigt eller???