Mitt cykelår 2018 del 1

Mitt cykelår 2018 blev bra. Det mesta ja nästan allt gick riktigt bra det var egentligen nästan bara en sak som gick snett. Tyvärr inte vilken sak som helst utan en av de viktigaste ur tävlingssynpunkt nämligen Masters SM. Vi börjar med debaclet på SM direkt. När jag kom till Båstad på måndag kväll direkt 2 dagar efter Vätternrundan så gjorde jag det med stort självförtroende. VR hade gått toppen och jag hade känt mig nästan odödligt stark sista timmen och drog tåget ofta långa stunder själv i front de 3 sista milen när gruppens krafter sinade. Nu räckte det inte till SUB 7, men det var nära med 7.03 men personligen kunde jag inte drömma om en starkare och bättre känsla hela loppet. 

 

Här en bild från Happyride i front på väg de sista 2 milen in mot Motala. De två leden är för länge sedan upplösta till ett långt led av ganska trötta cyklister.

 

Sett till tidigare år så brukar jag också hämta mig fort och känna mig i toppform redan någon dag efter VR så jag var inte så orolig för att partempot redan på tisdag skulle gå dåligt. Jag skulle cykla med landets tempokung i Masters klasserna, Niclas Näslund vi skulle köra i H 40 och jag var helt ärligt ganska inställd på att vi skulle ta guld. Jag visste att Niclas var i sitt livs form och så även jag, trodde jag i alla fall. Ack så fel jag hade. Kände redan på uppvärmningen att något är fel, minst en cylinder fattas i motorn. Niclas drog iväg och jag hade fullt sjå att bara hålla rullen i den styva kuling med mycket starka kastvindar som gjorde partempokörning mycket svår och oförlåtande, nowhere to hide helt enkelt.. Ja ja har jag tur kanske jag kommer in i det efter en stund och i värsta fall får väl Niclas dra mig till det där guldet själv han är så stark att han nog kunnat köra hem det själv bara jag kan hålla hjulet och det ska jag väl ändå klara, eller? Nehe serru det gick inte alls fy fan vad jag led. Efter 5 övermodiga startminuter när dels Niclas körde stenhårt och även jag tog några enstaka förningar, sen var det god natt bigtime. Puls på max och i den vidriga kantvindsstormen ut mot vändning kunde jag inte på när hålla hjulet ens längre. Niclas gled gång på gång iväg 5-10 meter och jag kämpade i panik bakom oförmögen att kommunicera eller skrika slå av. Jag hade årets högsta puls där innan vändning 173 slag jag har max på 172 så då fattar ni. Ingen drömsituation med över halva loppet kvar. Aldrig upplevt något liknande i smärta både fysiskt och psykiskt på en cykelsadel. Hade man mätt min mjölksyra där hade nog apparturen slagit ifrån out of scale. Då kan jag ändå komma upp över 20 mmol i mjölksyra vilket ni som har gjort mätningar är högt. Stackars Niclas i sitt livs form fick cykla på halvfart hem för att ha med mig på släp jag hade lika kunnat cykla själv för vinden gav inte mycket lä någon stans. En sorglig historia från start till mål och när vi kom i mål utanför pallen urvriden som en trasa så var jag så slut ledsen och så extremt besviken att jag bara la mig ned i gräset en lång stund. Vad hände? Hur i helv… kunde det bli så här? Ja i eftertankens kranka blekhet så är väl kanske inte en urladdning på 7 stenhårda timmar med 2 dagars vila en optimal uppladdning. Ej heller att dra iväg med 400 w första 5 minuter. Det blev en extrem overload på rött direkt som jag aldrig hämtade mig ifrån och så var det SM:et nästan över innan det började. För jag fattade ju direkt att med den knocken och misshandeln så skulle nog inte kroppen vara så väldigt mycket bättre redan dagen efter i det individuella tempoloppet. Det gick iofs klart bättre men i hård konkurrens och tight bakom suveränen Roger Claesson som vann komfortabelt igen så räckte det "bara" till 8 plats. Platt fall på första 2 SM dagarna. Niclas däremot han fick sin sköna revansch och krossade allt och alla samtliga klasser inkluderade och körde i över 47 snitt 3 hårda mil i kraftig vind. Wetterhall som hjälpt Niclas med träning sa att det loppet hade kunnat ge medalj i elitklass som körde några timmar efter. Vi kallar honom Slaktaren och det kan jag lova att det smeknamnet gjorde han sig värdig till i sin behandling av mig på partempot:-)
 

På startlinjen för partempo inom 15 minuter kommer jag lida och bara önska att få försvinna bort från smärtan.

 

Ok nya tag på linjeloppet imorgon då tänkte jag. Då ska jag ta min revansch på den stenhårda linjebanan upp på Hallandsåsen upp och ner 7 varv eller vad det var där ska jag sälja mig dyrt. Men stjärnorna stod fel över Båstad den helgen för mig. Vädergudarna också emot och när det började regna 30 min innan start tappade jag all tävlingslust. Efter mina svåra olyckor är jag helt klart obekväm att köra utför i hög fart på regniga vägar och jag har även lovat min familj att inte tävla i högriskväder eller banor och nu var det helt klart på gränsen både med banan och vädret. Jag velade som tusan innan start. Jag skiter i det, nej jag startar, nej jag skiter i det varför ska jag hålla på när det inte känns rätt? Nej sa tävlingsdjävulen du är ju här nu börja i alla fall och kliv av om det blir fel känsla. Ok jag startade till slut i regnet och i den första tokbranta sitgningen runt 12% uppför Tarravägen upp  på Hallandsåsen första varvet blev jag trött men det blev nog alla andra också. Väl däruppe så tilltog regn och blåst rejält, kallt var det också och där försvann min tävlingslust helt. Nej cykel ska vara kul och nu var det allt annat. Jag slog av och rullade resignerat in mot mål och bröt tillsammans med starke Jonas Thoren Jönköping som gjort samma analys. Masters SM ett bottennapp från start till mål. Men det är såna här saker man behöver ibland både för att utvecklas och lära sig saker samt inte minst för att uppskatta framgångar när de kommer. Hur kul vore det om livet vore en fest hela tiden? Ibland måste det ju vara en dans på rosor ocksåJ

Om SM var det dåliga så var resten av säsongen just så en dans på rosor. Inga skador, vurpor eller sjukdomar på hela året med en frisk stark nyfiken kropp och själ som vägrar inse att den är 51 ja nu 52 och vill bli bättre och fortfarande lära sig saker. Jag hade fått dispens av förbundskaptenen Lucas Persson för cykellandslaget att tävla i elitklass trots+ 50 då man annars inte får tävla i elitklass. En något onödig och otidsenlig regel kan tyckas men det är så det är och jag hade planerat som ett av säsongen huvudmål att kunna konkurrera ganska högt upp i fältet på 2 lopp. Falkenloppet i Nynsähamn samt Nationaldagsloppet i norrort Stockholm på mina hemma vägar runt Markim. Större delen av svenska eliten var på plats under dessa tävlingar som ingår i den sk Stockholmshelgen med 4 tävlingar och jag visste att banorna passar mig och ju längre och tuffare lopp desto bättre.

Jag och teammate Stefan Ljungberg framme på parkeringen innan Falkenloppet.

Falkenloppet RR gick först den 3 juni och jag var i väldigt bra form inför loppet. Jag gör ett väldigt bra lopp och är aktiv i försök att skapa något några gånger på andra hälften av loppet men det går ihop mot slutet till en spurt. Är rejält på hugget där men kommer fel gång på gång i trängseln så det slutar med en besvikelse och 21 plats. Men ändå jag är på bättre tredjedelen i resultatlistan i ett snabbt lopp med 43,6 i snittfart över 13 mil och jag kände verkligen att jag kunde konkurrera och bara tre dagar senare var det dags för mitt huvudmål kanske under hela säsongen Nationaldagsloppet 90 av landets bästa cyklister för 15,5 mil och 5 varv runt min "hemmabana" Markimvarvet där jag tränar så ofta och alltid lyckats bra tidigare i de race som ofta körs på banan. Den här gången skulle jag bara lyckas, det fanns inget annat i min sinnevärld. Det blev ett lopp med kast mellan hopp och förtvivlan. Jag körde bra men ganska oekonomiskt och var nära att sumpa bort loppet helt efter hårdkörning på varv 3 o 4 men lyckades vara med i en mindre grupp runt 15 cyklister några minuter bakom en stark utbrytning på bara några killar med Richard Larsen och Leo Kaftanski som snyggt och starkt höll undan hem. Tyvärr slog vår grupp av helt sista varvet så stora gruppen bakom anslöt igen och jag tappade lite sugen där att fightas om tätplatser men gjorde ett halvhjärtat försök och kom in på 13 plats totalt. Nationaldagsloppet RR Inte alls dåligt men inte där jag ville vara.


Med Hulken efter loppet får en tröstpuss av min lagkamrat Stefan Ljungberg som gjorde ett kanonlopp och kom 6.a på Nationaldagsloppet.

Sammantaget ändå en bra start på säsongen och nu skulle det snart bli Vätternrundan SM och många andra tävlingar men det här börjar bli långt så jag tror jag delar upp resten i ett kommande avsnitt.



Kör hårt!