Härligt gensvar på 2x 10 min intervaller

Har växlat upp intensiten lite nu efter flera månader med basetraining under perioden oktober till för 2 veckor sedan nästan bara MAF träning zon 2-3 sparsamt med zon 4. Nu är min tanke att det ska bli ett block med mer inslag av zon 4-5 någon månad.

Man får ju vara lite mer försiktig förstås med HIIT och ge mer tid för återhämtning samtidigt som en viss period av overload tror jag bara är bra. Variation och oregelbundenhet är den teori jag tror mest på för kontinuerlig utveckling. Häromdagen ute runt Fysingen ett par varv kände jag att formen var klart på g med de snabbaste varv jag gjort på vintercykel dessutom med lite kraft kvar.

Idag efter hempendlingen tog jag 2x 10 min intervaller på Wattbiken. Har legat runt 330 w senaste månaden på ca 30 min Zwift när jag gått på max så tänkte 10:or på 340 w, en ”vanlig” med 95-100 kadens och en 10:a med låg kadens styrkeintervall.

Första 10;an kändes lättare än väntat så höjde kontinuerligt för att sluta på fina 354 i snitt. Två saker stack ut. Mycket högre s.k PES värde (pedal effiency score) 79 vilket är en 6-7 högre än förra året och 3-4 högre än nån gång tidigare.  Kadens blev 97 på intervallen. Det andra som stack ut bara 142 i snittpuls 83% av max på 10 min och 155 ((91%) som högsta. Grymt bra känsla.

Ett par min vila sen en lågkadens intervall. Ner till 63 i kadens. PES scoren går i botten förstås (gör det med så låg kadens då man nästan bara trycker nedåt inget rundtramp) men kraften kunde jag hålla lika hög på 10 min 356 w 2 w mer tom och 4.88 w/kg. Kostade förstås högre puls nu i 2 intervallen och det blev 151 snitt (88%) och 160 högt sista spurtminut (94%).

Suveränt sköna träningsendorfiner efter det här passet och beskedet att kroppen svarar. Klart vintersäsongsbästa. 

Mitt decennium med cykling - kapitel 11 Bättre med åren 2019

På hösten 2018 så öppnade det sig en möjlighet för mig att med CELLEXIR projektet gå in som partner till hela cykellaget fd CRT. Riktigt kul och stimulerande och med det grymma gäng av lagkamrater, cyklister men framförallt människor samt nu för 2020 våra nyförvärv på damsidan med essen Sara Hedberg & Marlin Brown har jag svårt att tänka mig en bättre plattform för Cellexir att samarbeta med. I starten av 2019 startade vi den nya klubben Cellexir Cycling Club följ oss gärna på fb https://www.facebook.com/cellexircycling/

På våren förra året åkte vi hela gänget till Mallorca igen. Jag hade tränat bra och fick en toppenvecka med mycket och hård cykelträning. Inte det bästa vädret men vi fick cykla oss varma och slapp i alla fall i regn i stort. Stenhård körning i många av de klassiska backarna och jag hade glädjen att vid 52 slå pers i stort sett i samtliga av klättringarna så det kändes ju toppen.

Ljungberg, Lööw, Näslund, De Jager, & Kuhl i de nya klubbkläderna utanför hotellet vid stranden i Palma. Hyggligt gäng det där vad gäller meriter och senare på året bara haglade mästerskapsmedaljerna in från herrarna under klubbens första fantastiska år:-)

Inte lika toppen kändes det när vi en extremt kylig dag skulle cykla upp i bergen och sen ned till Sa Calobra för att ta oss an den ack så vackra men fruktade stigningen på en mil med drygt 7% lutning. Det var 6 grader och jag frös och skakade som en hund, på vägen dit, på vägen upp frös jag inte längre kan jag lova utan tog ut mig precis allt jag hade. Inte de snabbaste förutsättningarna i kylan men jag blev väldigt nöjd med insatsen på 31.39 ändå och framförallt av kraft och relativ performance.

Speciellt skön känsla uppe på Randa lägrets sista dag med en kall öl efter en sista krafttömning med  stor hjälp av Niclas Näslund som draglok och på hans hjul hela vägen till toppen och Randa klostret med ett prydligt pers både i tid och kraft.

Hemma igen gjorde jag en ny ansats att konkurrera med dispens mot svenska eliten i det stenhårda Nationaldagslinjet med ca 90 av Sveriges bästa cyklister. 15 mil på årets varmaste dag det var 31 grader, helt galet tufft. De första milen norrut gick så jäkla fort 48 i snittfart efter 3 mil och ändå hade det gått iväg en utbrytning på 8 man, insane snabb första timme. Stentufft i värmen men brukar klara hetta ganska bra så varefter milen gick så kändes det bättre och bättre men det var nära att allt sket sig efter ca halva sträckan när det kör ihop sig vid en langning det blir tvärstopp och en krasch tvingas köra ut i diket till vänster ner i högt gräs, cykeln hoppar och studsar nej inte nu igen..? Får stopp på cykeln utan större missöde springer upp ur diket med cykeln hoppa upp jaga nåt så vansinnigt för att få kontakt med svansen av den bortflyende klungan. Jag var verkligen på gränsen när jag i sista stund lyckades återansluta. Stenhårt sen stundtals på Markim varvet och utbrytargruppen som nu bara är ca 20 sek före. Jag är med och attackerar där flera gånger och går med andra också flera gånger, känner att det finns chans att komma ifatt täten. Men vi blir tillbakatagna av klungan gång på gång. precis efter en av mina sena attacker går det en kontraattack med 3-5 av de starkare, "fel cyklister". Jag kan inte svara och gå med och tyvärr blir det en lucka och jag blir kvar i klungan och den mindre gruppen går nu ifatt täten med bara 5 k kvar. Så surt när det kändes som inom räckhåll att vara med och kriga om det. Hade jag hållit mig lite kallare och gått på rätt attack bara? Men samtidigt man kan inte säga så heller, man kan ju förstås sällan veta vilken attack som är den rätta och håller. Det är så många variabler som spelar in och en hel del är slumpartade och det är ju också tjusningen med linjelopp i cykel.

Vi i andra klungan kommer retfullt in bara 30 sek efter de 12 i täten. Min klubbkamrat Stefan "Hulken" (ni ser varför på bilden nedan) Ljungberg visar att även en H 40 åkare inte behöver be om ursäkt i elitklass och tar snyggt spurten och 12 plats. jag ligger längst till höger där och trodde mig ha hugg på 3-4 platsen där i spurten men blir trött och omcyklad av några på rad till vänster. Slutar 7 i gruppen och totalt 19. Helt ok i första kvartil som mål var och bra för att vara klart äldst i fältet, men innerst inne var jag lite besviken jag hade hoppats och även trott på något bättre. Små små marginaler och allt måste stämma för att få till en riktig femetta. Jag var i alla fall med och spände bågen och visade ändå ytterligare en gång att jag kan tävla och kriga i ett långt linjelopp med svenska eliten.

Nu var det dags för en av årets höjdpunkter. Vätternrundan, jag hade fått plats som ålderman i ett ambitiöst rekordförsök från Team Serneke som samlat 40 av de starkare cyklisterna i Sverige och några starka Norska. Loppet blev episkt och troligen den prestation och upplevelse jag rankar högst under decenniet och mina första 10 år med cykling. Efter en helt galen start ner till Jönköping med 50 i snittfart och mer än halva laget borta där jag stundtals balanserade farligt nära repet kunde jag vända loppet och avsluta riktigt starkt och komma i mål på 6.37 i en grupp av bara 10 kvarvarande cyklister. Lust Tvekan Smärta Tvivel Tro & Glädje. En magisk upplevelse på alla plan. Här min RR http://jblifecycling.blogspot.com/2019/06/vatternrundan-team-serneke-rekordforsok.html

Kul bonus från Strava med flera KOM på VR:-)

Last men standing i Stadsparken Motala precis efter målgång

Hemma igen märkte jag att jag nått en ny lite snabbare nivå på min snabba Madone. Snabbare än någonsin på träningsrundorna och när jag åkte till Masters SM i slutet av juni gjorde jag det med stort självförtroende. Nu skulle jag ha revansch på den där banan med Tarrabackaen uppå Hallandsåsen där jag bröt i regn förra året. Vädret var nu strålande med sol och värme och min form var på ATH. Det gick stenhårt varv nr 2 uppför galet branta Tarrabacken med 12%-15% stundtals. En grupp om 8 i det gemensamt startande H 50 och H 55 kommer iväg. 3 H 55 och 5 i H 50, favoriterna är där och jag har både Niclas Näslund och Stefan Kuhl med mig. Vi är 3 klubbkamrater i 2 klasser av 8 totalt det ser mycket bra ut. Jag inser att det här kommer hålla det är vi som kommer göra upp om det. I den branta nerförslöpan från åsen följt av en skarp ganska otäck höger sväng in mot Båstad så kommer katastrofen. Jag får inte stopp på cykeln inför svängen, det går för fort, mina undermåliga original korkbromsar tar inte nog mot de hala grafithjulen. Jag åker rakt igenom rakt igenom gruppen när de andra bromsar kraftigt och när Stefan Kuhl svänger finns ingen stans att ta vägen jag kör rakt in i honom, voltar över styret och fäller oss båda. Så genomtrasigt olyckligt. Inte bara förstör jag min egen dag jag förstår dessutom Stefans chans till en mycket sannolik medalj. Han kommer upp och kan fortsätta men har inte en chans att ansluta till den bortflyende gruppen. Själv är jag illa tilltygad med djup köttsår i armen som blöder ymnigt samt uppskrapad både här och där men inget brutet som tur var. Vi skulle på roadtrip till Kalifornien längs Highway 1 bara 2 dagar efter loppet med familjen. Hade ju inte blivitt "the call of my life" till Kajsa om jag behövt ringa från sjukhuset med brutna ben. Så jag gissar allt är relativt. Skadeskjuten och förstås initialt mycket ledsen och besviken kunde jag i alla fall åka iväg med familjen för en härlig semester och glömde eländet ganska fort. Men jag tog lärdom och bytte bromsbelägg direkt. Hur kunde jag vara så klantig? Ja jag kör ganska sällan med de lätta tubhjulen hade nog hört att de originalbromsbeläggen var kassa mot de här hjulen men inte hårdtestat dem ordentligt förr än när det som bäst behövdes. Klantigt och farligt blev det. Lesson learned.

Den fina formen sitter sen kvar på hösten och det blir en hel del tävlingar. Jag tar brons på NM H 50 i tempo på Åland och är sen några meter från att vinna solo i linjeloppet efter en dödsdömd soloattack sista 15 km som håller tills 30 meter kvar. Sista 5 km var helt galet och pendlade mellan hopp och förtvivlan sen mot euforisk segerglädje med säkert 20 mmol mjölksyra och puls på 100% av max. Var säker på att vinna med bara några hundra meter kvar men motvinden var hemsk och när klungan gick upp en långspurt tog de den sista 200 metersluckan på nolltid och visslade om mig med bara några tiotal meter kvar. Vad tusan hände? Jag fattade knappt någonting när jag kom i mål helt utpumpad. En dag..

Masters SM i tempo går sedan i mitten på Augusti på en tuff kuperad bana som nu skall bli permanent några år för tempo SM. Jag har specialtränat tempo lite inför det här och nu får jag till ett bra lopp och tar silvret bakom vår "omöjlige" Niclas Näslund. Vi är 4 från kubben som åker dit Stefan Kuhl tar silver i H 55 Stefan Ljungberg guld H 40 och Niclas o jag som sagt guld och silver i H 50. Helt okej utdelning för nya klubben:-)

Får en kul inbjudan från IFK Salas eldsjäl Åke Lantz att vara med på Sala Silverman som är SM på medeldistans (halvironman) i Triathlon. De har en stafettklass och Åke har ordnat ett bra lag med en av masters europas starkaste löpare i h 40 Fredrik Uhrbom plus en lokal fd stark simmare i min ålder. Så som stafettlag blir vi nog svårslagna. Jag ska cykla en halv iron man 9 mil eller banan mätte 86 km för att vara exakt. Vi kör loppet på 3.38. Nu är det ju stafett och cyklingen några km kort men en väldigt bra tid på en halv IM är det. Uhrbom avslutade sin halvmara på 1.11 och innan det hade jag cyklat på 1.56 med 44 i snittfart över 86 km 314 w 4,3 / w/ kg 2 timmar tempoställning. Segraren individuellt Robert Kallin slog oss som lag med 20 sekunder efter en makalös insats. Han cyklade med 45,2 i snittfart för att avsluta med en halvmara på 1.18. Ren världsklass på cykeln och sammanlagt. Hörde häromdagen legendaren och av många ansedd som den bästa triatleten genom tiderna på cykeln Björn Andersson i Prestera Mera podden som vad jag förstod var först i världen att göra en halv IM under drömgränsen 2 timmar och 45 kmh. Undrar om någon mer än Robert och Björn gjort det i Sverige? Så att för mig göra 44 kmh och nära det får jag nog tillsammans med Vätternrundan samma år ranka som min topprestation på en cykelsadel.

Med Europas snabbaste masterslöpare Fredrik Uhrbom efter loppet

Segraren och svenska mästaren Robert Kallin bara 24 år men redan rätt snabb, lång också..

Med det här i bagaget åkte jag och Stefan Ljungberg till Amatör VM i Poznan Polen i september, Hade fått ett wild card av förbundet och kände mig grymt peppad och trodde på bra chanser att kunna konkurrera högt upp i fältet på den pannkaksplatta banan. Hade dock inte räknat med att för första gången på ett par år bli genomförkyld och trodde knappt på start bara dagen innan. Det var dessutom 30 grader varmt och extrema förhållanden. Men på tävlingsdagen hade det gått åt rätt håll. Jag ska absolut inte skylla på förkylningen för att jag inte lyckades få en topplacering. Tror jag slutade runt 40 i det galet stora 280 manna fältet. Aldrig varit med om något så läskigt det bara small och small en 7-8 gånger runt mig de första 10 milen. Förvridna skrik av folk som inser att nu går det åt helvete, grafit som krossas med hemska ljud mot asfalten och ett tag trodde jag aldrig jag skulle komma hel ur det här. En gång cyklade jag bokstavligen över en annan cykel som kraschat precis framför mig. Mirakulöst klarade jag både den balansakten samt de andra pareringarna. På tok för stort startfält och på tok för lättcyklat första 10 milen innan folk blev trötta.

Rätt var det var ändå efter 12 mil lyckas jag ta mig i en perfekt utbrytning med 7 man och börjar tro på en chans till de ädlaste placeringarna. Men det går ihop igen och det är också en massa klasser framför med bara 5 minuters startmellanrum så det blir ett virrvarr på slutet och jag tappar sugen på att ev krascha i en stor klungspurt när man inte ens vet om det är folk i din klass framför eller inte längre. Nej något linjelopp i amatör VM enligt de här premisserna gör jag inte om. I Danmark 2015 när jag var med förra gången var det också trångt i början men inte på när så här. ALLA som tävlade oavsett klass beskrev det som det värsta de varit med om ur risk / reward 250 manna fält per klass och någon som vår H 50 ännu större.

Vi hade i alla fall ett par riktigt trevliga dagar i Poznan jag och Stefan, här på tävlingsdagens morgon laddade till tänderna. Stefan hade ett starkt lopp på g men fick växelhaveri och fick köra sista 5 milen på 53 /11. Iofs är det någon som klarar det så är det han men även Hulken har gränser..

Rolig bild vi bytte cyklar en kort stund dagen efter loppet på en träningstur. Min Madone strl 54 ser något liten ut..

Sen mot slutet på hösten så blev jag peppad på att försöka öka farten på tempocykeln, stärkt av framgången på sala Silverman. Jag labbade med sittställning och tränade mycket på hösten och som Winnerbäck sjunger "Den vinner som är trägen den förlorar som ger upp". En dag i september efter åtskilliga försök, ett 30 tal bara förra året gång på gång på Fysingen Runt banan men aldrig under 25. Det verkade omöjligt 25.01 25.03 25.03 igen 3 försök i rad på hösten skiljer 2 sekunder. Sen plötligt händer det. Jag når äntligen mitt mål och kom in på 24.55. Ingen tävling, helt oviktigt, bara med och mot mig själv men ack så härligt av mina skönaste mentala segrar. Yes det gick! Jag kunde cykla snabbare än någonsin tidigare snart 53 år ung. Allting går och går det inte så går det ändå kom ihåg det vänner!

Utpumpad tillfredsställd och lycklig över 24.55

Den snabbare tiden på 24.42 är med partempoträning med Niclas som ni förstår då räknas det inte:-)

Lågkadensträning det nya svarta? Bra vinterform med rekordfart på CX & dubb

Har hört från en del duktiga cyklister som upplever sig tagit ett kliv med hjälp av mycket lågkadens styrkeintervaller. När jag började cykla för 10 år sedan så hade jag en naturligt låg kadens. Många sa att ”så där kan du inte  trampa det går aldriin” som de värsta Örebroarna:-) men jag trampade på med låg kadens. Men varefter åren gick så har nog också min kadens gått uppåt en hel del. På korta tempolopp är jag nu runt 100 ofta men på landsväg lite längre solorunda racer oftast runt 80 ca.

Tänkte testa att köra en hel del sk styrkeintervaller nu under våren för att se om benen, kroppen svarar på lite annorlunda stimuli. I veckan som gick så körde jag några vändor på pendlingen till stan med 50/11 utväxling på min Trek Boone 7 CX med dubb. Man får bita i rejält i  uppförsluten och stå och bryta i motvind, men ger en bra känsla av lite mer helkroppsträning.

Idag cyklade jag lungt bort de 1.5 milen till starten av Fysingen Runt varvet på 19 km. Väl där dags för 2 varv det första enbart på 50/11 tyngsta växeln hela vägen och med ambition att lägga puls mellan zon 3-4. Kändes direkt bra i benen och växlade med att stå ganska mycket i de tyngre partierna där den starka vinden var mot och det gick uppför. Tungt förstås med 50/11 hela vägen men kände att det gick klart fortare än vad jag hade förväntat. Hade nästan svårt att tro på hastighetsmätaren och det  gav en härlig känsla att pumpa på med 50-60 uppför och runt 70-80 kadens på platten i de snabbare partierna.

Höll ju igen lite för att ha krafter kvar för ett hårdare varv med mer normal kadens och direkt på igen. Bra tryck fortsatt och pulsen upp mot 150 men där kunde jag inte riktigt förmå mig att ta det vidare in i zon 5 annat än korta stunder. Kroppen tyckte det gick bra och fort nog ändå och det var en fantastisk känsla. Mitt snabbaste vintervarv runt Fysingen var 33.2 för några veckor sen med CX o dubb innan och idag gjorde jag 34.6 på lågkadensintervallen på MAF puls 137 (80%) sen snabba 35.7 på varv nr 2 med 146 snittpuls och 85% av max.
Ruggigt nöjd med det och flera km fortare än vad jag någonsin ”vintercyklat” med dubbdäck. Nu är mina däck en säsong nötta så ganska mycket snabbare än när de är nya men ändå, känns mycket lovande inför fortsättningen. 
Jag må ha problem att hänga med de snabba på Zwift men på riktig cykling känner jag att jag går en bra vår till mötes:-)
Kör ni några lågkadens / styrkeintervaller? Testa!


Snabb rackare idag..
Grym performance formula innan passet. Ni måste testa min ”dunderhonung”:-)

Mitt decennium med cykling kapitel 10 2018 upp och ner och upp igen

Efter ett väldigt lyckat 2017 blev det full fart in i 2018 med klubbyte från SCK till ett mindre tight gäng med några av landets vassaste cyklister i CRT. Kul nu att tävla och ibland träna ihop med några av de killar jag redan åren innan krigat mot i tävlingar men även kamperat ihop med på olika mästerskap och framförallt lärt känna som gedigna och härliga personligheter och trots den vinnarmentalitet de har alltid med laget före jaget och sätter stor vikt i att dela med sig av erfarenheter strategier och idéer. Helt enkelt good guys! Snabba sådana också..

CRT Mallorca våren 2018

Vi hade en härlig träningsvecka på Mallorca ihop i laget och några gånger körde vi så hårt och fort tillsammans att vi krigade ner KOM med proffs som Niki Terpstra och andra efter på listorna. Mycket garv och roligt tugg förstås i gänget. Det gav tydligen eko på hemmaplan:-) för när vi landade på Arlanda halva styrkan några dagar för den andra hälften så stod dopingpolisen där och tog in de 4 av oss som nyss landat. WTF? Har någon misstänkliggjort oss? Tipsat dopingpolisen, sug in de där gubbarna, de verkar skumma, eller? Ja vad vet jag? Men desto bättre att kunna påvisa att vi är några av få testade masterscyklister i landet. Välkomnar verkligen fler tester men har aldrig sett någon på tävling. Klart det kostar väldigt mycket pengar med testverksamhet och fokus skall förstås läggas på elitidrott där problemet är störst men bra att det existerar viss kontroll även i veteranidrott.

Jag blev än en gång inlockad i en SUB 7 satsning (är tydligen inte så svårflirtad:-) Nu med SAP Stockholm Allied Powers en mix av mestadels starka elitmotionärer från Stockholmstrakten. Tränade lite på våren med dem och förstod att allt måste klaffa 100% för att det skall gå SUB 7 men helt klart så fanns chansen där. Innan Vättern så hade jag siktet inställt på två tuffa hårda linjelopp på hemmaplan. Jag hade fått dispens som +50 att köra i elitklass och ville på två av mina favoritbanor under "Stockholmshelgen" med 4 tävlingar testa mina krafter mot ungdomarna och svenska eliten. Jag ställde upp i Falkenloppet Nynäshamn och några dagar senare Nationaldagsloppet hemma på Markimbanan en stenhård 15,5 mils tävling och 5 varv runt skogarna i Vallentuna Arlanda trakten. Jag hade tränat bra och hade som målsättning att vara i översta kvartilen om allt stämde kanske topp 10 i något av loppen. Falken gick bra hela vägen de 13 milen men det drog ihop sig till en stor klungspurt, hade mycket kraft kvar till den och kände mig verkligen "in contension" men där blev spårval helt fel och fastnade frustrerat och fick rulla i mål som 21. I främre tredjedelen av det starka fältet men ändå en besvikelse.

Nationaldagsloppet med stort startfält 90 av landets bästa cyklister blev en riktig holmgång mellan hopp och förtvivlan. Körde väldigt offensivt på varv två och och var loss en stund i en stark grupp. Sen går det av och på sen tokhårt på varv 3 och jag kommer med en grupp om ca 15 cyklister och vi har bra lucka till den stora klungan men med 3 man loss framför oss. Känner ändå att det kan finnas bra chans att kriga om de främsta platserna bakom de 3. Tyvärr blir det stillastående i vår grupp på sista varvet och stora klungan kommer ifatt med 5 k kvar. Surt när det var så kort kvar. Gör ett ok avslut från det läget ändå och slutar på 13 plats. Helt ok placering, but no cigar..

Sen dags för Vätternrundan. Det är på håret mest hela tiden och marginalerna mot klockan för SUB 7 är tighta väldigt länge. Som så ofta förr dock på sista 5 milen så blir det stort manfall i laget för dragjobbet så jag inser att nej det här kommer inte att gå. Har personligen som alla år tidigare på VR en sista väldigt stark timme och kan dra tåget långa stunder sista 3 milen när vi sedan länge är nere på ett led och vi kommer ändå fint in på 7.03. För mig gjorde det inte så mycket då jag klarat det två gånger innan men synd för killarna i laget där de flesta inte hade gjort det innan. I år 2020 har många av dem målet igen och SAP gör en ny satsning men nu med den längre sträckningen så blir väl 7.30 eller strax därunder mer rimligt.

Anför SAP klungan vid Happyrides klassiska fotoplats någon mil från mål

Bara ett par dagar efter VR var det Masters SM i Båstad. Jag brukar få en formtopp efter VR men nu när partempot kom direkt redan på tisdagen efetr VR så blev det tvärnit i kroppen och ett av de tyngsta ögonblicken under mitt cykeldecennium när jag totalt slut i styv kuling ja extrem hård vind förgäves försökte få något skydd bakom Niclas "Slaktarn" Näslund hela Masters Sveriges tempogigant, dessutom i sitt livs form, och slaktade mig gjorde han med besked. En hemsk upplevelse på alla plan. Jag var överfull med mjölksyra redan efter min första förning och hade sen inte en chans att hämta mig när Niclas hela tiden sträckte ut meter på meter fick jag ropa slå av för helvete. Efter en stund kunde jag inte ens ropa längre. Hade 173 i puls innan vändning jag har maxpuls 172 ja ni fattar vilken skärseld. Vårt kassaskåpssäkra guld (trodde nog både vi och de flesta andra) blev en 4 plats och jag har sällan upplevt ett större personligt nederlag. Hämtade mig inte efter det här under resten av SM veckan och på linjeloppet på söndagen var det dessutom regn och skitväder uppe på Hallandsåsen. Nej nu skiter jag i det här sa jag till mig själv där uppe på åsen i 10 grader spöregn och isande vind. Jag hade lovat mig själv och inte minst mina tjejer att inte tävla i branta utförslöpor i skitväder efter mina hemska olyckor och denna gång höll jag mitt löfte och bröt efter ett varv.

Roligare sen blev NM utanför Oslo. jag åkte dit med min klubbkompis Stefan Kuhl och vi fick en härlig helg. Stefan var i toppform och tog silver i tempo H 55 och sedan guld i linje. Helt otroligt. Jag var också i toppform men hade valt att helt folusera på linjet så körde inte tempoloppet. Kanske en miss då jag såg resultatlistan och tiderna men jag var nu helt fräsch till linjeloppet. Kanske lite för fräsch jag gick redan under första varvet av tre  i en utbrytning och snabbt släppte min utbrytarkompis en dansk men jag fortsatte i över 3 mil solo i hög fart. hade en dryg minut som mest. Förstod såklart att det troligen var ett dödsdömt försök men var i så bra form att jag körde på rätt bra och tänkte att kommer det upp en bryggning så kanske det kan bi ett andra försök och nu med hjälp. Precis det hände en grupp på 4 slet sig loss från klungan när de närmade sig mig och jag fick nytt hopp när vår grupp om 5 jagade vidare sista varvet mot mål. Stenhårt med hela loppet i utbrytning varav 1/3 solo lyckas jag ändå vara med på ganska rätt ställe in på upploppet. Men där tar mina krafter slut 100 meter för tidigt i spets och jag blir omcyklad av en grymt stark dansk och en dito norrman. Jag tog brons först jäkligt besviken när jag haft en sån toppform men sedan ändå alltmer nöjd när Stefan och jag åkte hem i bilen med 3 medaljer.

Starka Tommy Flognfeldt gratulerar Stefan Kuhl som precis följt upp sitt silver i tempo med GULD i linje:-)

Följde upp med några få bra tävlingar till mot slutet av säsongen och vann mitt enda lopp jag körde i Swecup för året i tempo H 50 i Odensala samt kom 2: i Anundsloppet Seniorklass linje när vi hade ett stort lag från CRT på starlinjen. Jag kom loss i en utbrytning med två andra och trodde nog på seger sista varven som det kändes i förningarna. Borde försökt avgöra med ryck där mot slutet, men blev lite för självsäker och sen får jag inte till avslutet och slutade 2:a både till mitt eget och mina lagkamraters förtret. "Kan du inte ens vinna med det läget så hade vi ju lika gärna kunna kört in er vi har de 4 bästa spurtarna i laget. Ingen mer utbrytning för dig.. man får bara en chans.." En hård men hjärtlig humor i laget:-)

Swecup tempo H 50 Odensala med Stefan Lindskog & Jonas Thoren

I utbrytning på Anundsloppet

Statist på Zwift - 67: a på Swecup Racing League

Ikväll efter hempendlingen blev det ett spontant besök i högpulsland en dryg halvtimme via deltagande i en jättetävling på Zwift Swecup Racing League. Vet inte hur många hundra som var med men 4-500 kanske. Absurt mycket folk. Kul! Gick förstås tokfort men kände mig någorlunda första 5-7 min men efter 10 min a ca 340 w hamnade jag precis i en lucka och det sprack av. Vare sig jag eller tyvärr några bakom förmådde att brygga ifatt den ca 60 man stora tätgruppen.

Sen gick det lite lugnare och jag kände i alla fall att här blir jag inte avställd. Jag har lärt mig att vara glad för det  lilla i de få Zwiftrace jag kört:-) Ganska jämnt och lite lägre tempo in mot mål sen men sista 2 km förstås en tempohöjning och jag blev bra slut efter sista 500 m orkade inte förmå direkt någon spurt men nådde klar säsomghögsta i puls med 166 slag vilket nog är 98% av max och var nog hyggligt långt fram i 2 gruppen eller vad vi nu var om de inte höll ihop där framme . 1.15 efter i mål blev jag.

Kom 67:a inte direkt dåliga siffror 321 w 4.4 w/kg men fattas ca 25 w till riktigt bra form. Kan konstatera att det finns galet många snabba Zwiftare i Sverige. Kul! Men om några gånger ska jag klara mig bättre. Det blir nåt att kämpa för.

Inbjudan till föreläsning om träning med Phd. Mikael Mattsson

Alla träningsintresserade kolla in den här inbjudan till två högintressanta föredrag med den senaste banbrytande forskningen inom träningslära och individualiserad  träningsoptimering. Ledande forskaren inom idrottsfysiologi Phd. Mikael Mattsson till vardags på Stanford University och Karolinska håller tillsammans med Jojje Borsenius 2 föredrag 5-6 feb som verkligen ligger i framkant vad gäller den senaste vetenskapen kring träning.

Klicka på länken nedan för mer info om program och anmälan (halva priset med kod:cellexir) Föredragen är passar för såväl elitidrottare samt vetgiriga motionärer. Mikael Mattson är också Senior Advisor till Cellexir och har tagit fram formulan för nya Cellexir Endurance. Den första skräddarsydda performance formulan för uthållighetsidrottare.

https://cellexir.se/blogs/news/forelasning-med-mikael-mattsson-du-inte-vill-missa

Har precis rott en hård 5 km efter pendlingen hem. Tog en dos Endurance innan och kunde gå på strax över 90% mot slutet för 18.41 starkt peppad av en grym Springsteen Live @ Hyde Park. ”Im working on a dream” passade rätt bra som tema ikväll. Allt mer högintensiv träning nu på agendan efter ett block på nära tre månader med basträning zon 2-3 + lite 4 ska jag köra någon månad med mycket inslag av HIIT zon 5. Börjar nog imorgon med det här 14 dagars VO2 booster programmet. https://www.training4cyclists.com/how-to-increase-your-vo2-max-in-14-days-vo2-max-test/

Kör hårt!

Mitt decennium med cykling - kapitel 9 Det är min tur nu vinden har vänt

När jag kom hem från sjukhuset i januari 2017 någon dag efter att opererat bort all metallskrot i höften så tog det bara någon dag innan jag kände en sån otrolig lycka. Jag kände att nervsmärtorna var borta när jag gick även om det var på kryckor några dagar förstås efter operationen så kände jag snabbt. Wow! Jag kommer bli helt återställd, slippa gå och halta, inte kunna stå på ett ben och ta på sig skor etc. Om andan faller på så kommer jag även kunna springa med full rörlighet och utan smärtor.

Viktigt med så stora hål i benen efter skruvarna att inte ramla eller råka ut för något första månaderna innan benvävnad växt till sig och fyllt igen hålen. Så köpte ett par mtb brallor med höftskydd att ha över cykelbrallorna för säkerhets skull. Kör fortfarande med dem på vinterpendlingen:-). Jag skulle även opererat bort plattan på nyckelbenet från den senaste Mallorca kraschen då i januari men de hade resursbrist på Danderyd så den operationen fick skjutas till mars, lite segt men den gick också smidigt så i mitten av mars var jag inte PlåtNiklas längre. De lämnade en liten skruv i nyckelbenet som satt djupt. Jag ser den som ett minne från ett tufft år fortfarande när jag känner den genom huden.

Träningen gick fortsatt toppen och några av huvudmålen var för året var tävlingsdebuten i den s.k Stockholms helgen med 4 tävlingar bl.a Falken och Nationaldagsloppet nu i H 50. Jag var också med i Stockholm SUB 7 i ett nytt initiativ till att klara Vättern under 7 timmar igen. Sen var det Masters SM uppe i Örnsköldsvik / Gottne som var huvudmålen.

Men först var det Roslagsvåren motionslopp över 13 mil som jag inte kört sedan 2013. Det är ju ingen tävling men de många cyklister som kör i första snabbgruppen sätter naturligt en prestige att försöka komma först över linjen tillbaka vid Vik skolan och det hade jag gjort både våren och hösten 2013 och lyckades göra det igen nu 4 år senare i en liten spurtduell över H 50 tempokungen från Östersund Roger Claesson som var nere och gästade. Härligt jag kände mig tillbaka och allt starkare i kroppen.

Sen var det dags för Stockholmshelgen med placering 2-7-2 i de 3 första loppen som gick ganska bra var det dags för nationaldagsloppet på mitt "älskade" Markimvarv i skogarna mellan Väsby o Vallentuna. Ett 31 km varv som jag cyklat så oerhört många gånger på träning, träningsrace och en hel del tävlingar. Ett varv som jag kan utantill och alltid gjort bra resultat på. Det här loppet blev mycket speciellt för mig och jag tycker även jag fick till rapporteringen från det nästan lika bra som spurten om jag får säga det själv:-) Nationaldagsloppet - Med guds försyn  Det var min tur nu vinden hade vänt.

Spurten med 50 meter till linjen

Prispallen Nationaldagsloppet med Torbjörn De Jager och Carl Johan Paulin

Vidare till en lika solig dag till på Vätternrundan. Årets dittills finaste dagar vädermässigt var just Nationaldagsloppet och sen VR och loppet blev lika soligt som vi hade hoppats. STHLM Sub 7 ett hopplock på knappa 40 starka mestadels masterscyklister körde in på fin fina 6.52 samtidigt tillsammans med Team Bianchi Mustach i mål. De båda grupperna hade startat tillsammans sedan växelvis kört förbi varandra i samband med depåstopp. När det var 5 mil kvar och vi börjat inse att det här kommer gå galant under 7 h kom Bianchi ifatt oss efter de stoppat 2 ggr vi hade bara ett stopp. De gick om oss eftersom de cyklade lite snabbare då. Lite besvikelse först mentalt att ligga på rulle bakom dem de sista milen in mot Motala. Ni som cyklat i snabba grupper vet ju om att det är en STOR skillnad i kraftbehov att göra jobbet själv eller att ligga bakom på rulle. Även om det förstås inte bara är att lägga upp fötterna på styret och rulla med:-) Hur som helst vi klarade vårt mål väldigt snyggt tillsammans och det var riktigt kul.

Glädje precis efter mållinjen efter SUB 7 nr 2 avklarad

Nu var det Masters SM uppe i Örnsköldsvik och den soliga högsommarvärmen slog till exakt rätt igen. Det var faktiskt helt galet med vädret, inte annars men just på dessa tre event så var det som att allt runtomkring bara skulle fungera så skönt och "soligt". To cut a long story short jag åkte hem med 2 stycken silvermedaljer. Tog min första SM medalj i tempo bakom "omöjlige" Roger Claesson och i ett tufft linjelopp visade återigen lika omöjlige Torbjörn De Jager vem som är spurtkungen ala Grande och tog sin 3 raka linjetitel i H 50. Ska inte sticka under stol med att jag var väldigt besviken precis efter linjeloppet. Jag trodde verkligen på en bra chans men strax efter, vad tusan vilket år helt makalöst vad bra det gått efter mardrömsskadorna 15 & 16. Det var verkligen min tur nu och på en massa plan kände jag att jag fick payback och belöning för allt jobb, efter alla tuffa erfarenheter och lärdomar jag fått.

Med Roger Claesson och Torbjörn De Jager efter tempot

Efter linjeloppet med champ TDJ och brons Staffan Andersson Fredrikshof

På hösten var det som att någon högre makt tycktes gripa in för att skapa lite jämvikt igen. Nu har det gått lite för bra och det är sol nästan jämt när jag cyklar. Så kan vi inte ha det sa Gud ner på jorden med dig och lid lite. Solen byttes ut mot regn mest hela tiden och för första gången någon sin fick jag punktering i ett lopp och sen ett till och ett till. Det var helt galet 3-4 gånger nästan i rad efter att ALDRIG hänt sedan jag började tävla i Cykel 2012. Mest irriterande punkteringen kom på stora Velothon som samlat en stor del av svenska eliten. Jag hade sökt och fått dispens att tävla i elitklass (får man inte efter 50 utan) och kände mig grymt taggad och i rätt position långt fram nära täten i en fortfarande ganska stor klunga efter 13 mil av 15. Då exploderar mitt bakhjul i en nerförsbacke när det går över 50. Blir förstås några hemska sekunder men lyckas får stopp på cykeln utan att krascha men ser förtvivlat gruppen försvinna bort mot Globen och vidare in till målet på Ringvägen söder. Jag fick ganska snabbt hjälp med ett nytt bakhjul och försökte gå en 5-7 km delvis bakom en bil för att i ett långsökt försök jaga ifatt. Men det var dödsdömt, jag slog av och rullade till stor besvikelse in solo 5 min efter klungan. Jäklar vad jag hade velat kriga om placeringarna den dagen.

Hunting mode på Velothon 2017 solo efter däcksexplosion med två mil kvar. Inte gett upp än där som ni ser..

Men vilket comebackår jag fick efter alla svåra skador, helt fantastiskt men allra gladast var jag förstås för att jag nu var helt återställd. Det trodde jag nästan aldrig där året innan. Allt blir bra till slut och är det inte bra så är det inte slut. 

Mitt decennium med cykling - kapitel 8 The healing has begun

I mitten på maj kommer jag hem med flyg och läkareskort från Mallorca efter 2 veckor på sjukhus. Alla brutna ben och revben känns och gör ju bra ont men lyckan är enorm att få komma hem till Kajsa och döttrarna igen.

Mina tjejer med välkomstchampgne hemma i soffan maj 2016 

 AND THE HEALING HAS BEGUN (låten en favorit från tonåren med Van Morisson) Jag började läka bra och jag läkte fort. Redan efter en dryg vecka hemma tog jag de första försiktiga tramptagen på Monarken. Med en punkterad lunga som skulle ta minst tre månader att någorlunda få tillbaka kapacitet i samt all chock och sängliggande i nära en månad var det verkligen som att börja om helt från scratch. Men oj så kul att se så mycket och snabb förbättring pass efter pass. Jag gick på kontinuerlig sjukgymnastik och jobbade bra med rehaben. Knappt två månader efter olyckan kunde jag inte hålla mig längre och gav jag mig ut på racercykeln. Euforisk av att vara ute på vägen igen körde jag en 4 milsrunda i ganska hög fart.

Wow det fungerade visst kändes det ordentligt av alla brutna ben på vänstersidan men bättre rehab fanns inte, såvida jag inte skulle köra omkull förstås.. men det gjorde jag inte som tur va.

Efter några pass så kom tanken. Det är VSM i Halmstad om tre veckor kanske kan jag ändå vara med? Jag frågade sjukgymnasten vad han trodde om den idén. Han bara skakade på huvudet och sa du är galen. De flesta med en skada av den här kalibern har knappt lämnat sjukhuset än och du pratar om att köra SM på cykel? Men jag hade fått vittring, jag började tro på att det var möjligt. Självklart skulle jag inte ifatt eller tillbaka till full kapacitet prestandamässigt, men det gick så pass bra med tre veckor kvar att jag gjorde bedömningen att jag kanske skulle kunna vara med och tävla om det i H 50 debuten i linjelopp om jag får några veckor till att läka och träna på. Jag anmälde mig både till linjeloppet och tempoloppet, varningarna till trots.

I slutet av juli står jag på startlinjen för linjeloppet 8 mil på en tuff 1 mils varvbana 80 startande. Efter en lite seg start blir jag allt aktivare de sista tre varven. Jag känner att jag är med i gamet och börjar tro på en chans att konkurrera. Det blir ett stenhårt sista varv och jag får slita max för att ta mig i rätt position inför slutbacken. Men jag är där precis där jag vill vara topp 5 med koll på Stefan Kuhl som jag vet kommer dra upp spurten för sin klubbkamrat då i CRT spurtfantomenTorbjörn De Jager. Jag körde då i SCK och numer är vi bästa cykelkompisar och klubbkamrater och alla tre i Cellexir Cycling. Stefan drar igång med Torbjörn efter. Jag försöker gå med men det finns inget kvar. Jag är slut, finito, is no more. Jag ser Torbjörn explodera till klar seger, lika klart silver till Stefan och jag resignerar i backen helt slut sätter mig på sadeln blir omcyklad av 4-5 st och slutar 10. Först extrem besvikelse. Jag var ju där, varför kunde jag inte positionerat mig lite bättre inför avslutet? Sedan mer och mer en stor tillfredställelse. För mindre än tre månader sedan låg jag svårt skadad på intensiven Mallorca med 11 benbrott och en punkterad lunga och nu krigade jag om topplaceringar på VSM. Det var en stor seger för mig själv. Jag gjorde det mot alla odds från läkare och sjukgymnaster och jag gjorde det ganska bra. Dagen efter körde jag tempoloppet, sliten och i hård konkurrens men lyckades i alla fall klara en topp 10 placering och var mycket nöjd med helgen.

Inför starten på tempoloppet

Jag fortsatte att träna på hyggligt bra och återhämtningen efter de svåra skadorna var än bättre. På avslutande Smacktempoloppet Fysingen Runt slog jag ett persrekord som det skulle ta till augusti 2019 innan jag kunde bättra. Faktum var att redan under hösten så hade jag mer problem av höftbrottet ett halvår innan kraschen mot bergväggen i slutet av april. Jag hade en nervvärk av titaniumimplantatet och svårt att gå ordentligt med en haltande Zeb Macahan gång. På cykelsadeln kändes det bättre men jag kände att det här kommer aldrig bli bättre om jag inte får operera bort all "skrot". Efter dialog med en först lite ovillig sjukvård som tyckte att vi vill helst inte operera bort implantatet (mest av ek skäl skulle jag gissa) fick jag dem ändå att förstå att en "idrottsman i sina bästa år" inte vill gå och halta resten av livet så i januari fick jag operationstid på Danderyd att operera ut titanplattan om 250 gram. Jag skulle också operera ut hela plattan på vänster nyckelben när vi ändå var igång.

Ja fatta själv hur skönt det var att få bort det här ur kroppen

Hela mitt Annus Horribilis april 15 till april 16 med de tre mycket svåra skadorna ledde till mycket både erfarenhet o funderingar. Den största tacksamhet att värdesätta en frisk funktionell kropp. Något som inte är en självklar rätt och som väldigt många saknar pga olyckor eller sjukdomar. Jag hade också noterat en anmärkningsvärd snabb återhämtning från alla skadorna. Mycket säkert en funktion av en positiv tanke och hög motivation av att komma tillbaka. Men under 2016 kunde jag inte bortse från tron och övertygelsen att mitt Project Benjamin Button 20 månader senare som jag började jan 2015 efter att läst en bok om att försena ja t om reversera delar av kroppens åldrandeprocesser faktiskt redan började visa resultat. Det ledde till en idé kunde man effektivisera och förbilliga administrationen av de naturliga tillskott jag tog för att stärka kroppens celler och mitkondriefunktionen?

Det här ledde till starten av ett helt nytt företag Cellexir - Vår historia och nu ett par år senare har vi haft en fantastisk tillväxt med tusentals nöjda kunder och precis lanserat en state of the art performance formula för konditionsidrott Cellexir Endurance - Varför? där ledande idrottsfysiolog Dr Mikael Mattsson gjort formulan tillsammans med mig. Jag hade ett antal prestationshöjande bevisade tillskott jag brukade ta innan tävling - Koffein, L Cittrulin, Nitrat, Rosenrot & Taurin som en pre competion formula. Det här borde kunna göras bättre och effektivare tänkte jag, med samma tanke som Cellexir One i stället för att ta dessa singeltillskott var och en för sig så fick Mikael fria händer att designa ett tillskott för ökad fysisk och mental prestation i samband med uthållighetsidrott. Resultatet är nu klart och vi är så spända på att höra ert mottagande. Jag har tävlat hela 2019 med en provbatch med grymt positiva resultat. Ja t om direkt avgörande för att klara Vätternrundan 6.37 förra sommaren.

Hela denna resa hade kanske aldrig blivit gjord utan dessa svåra skador? Och den hade definitivt aldrig blivit gjord om jag inte börjat cykla och fastnat så hårt i det där runt 2010. Tack för det du underbara cykling. Det är att vara på väg som är hela grejen. Eller på vägen när det gäller just cykling:-) Få har väl beskrivit det bättre än Karin Boye i sin klassiska - I rörelse